- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
747

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


TÓSSA, f. 1) padda: Rana Bufo. Götal.
Hóppe-tóssa, f. Rana temporaria. Sk., sm. Man må
ej kalla detta lilla djur tóssa eller groda, utan
fröken, emedan tóssor skola vara förtrollade
prinsessor. Andra påstå att de äro förtrollade
möjungfrur. De böra derföre icke dödas eller
förnärmas, emedan de till hämnd dia korna eller
gifva dem sår, som svårligen läkas (Jfr L. F.
Rääf, saml. 1, 96). I Blekinge herskar på flera
ställen den folktron, att om någon slår eller
sårar en tóssa utan att fullkomligt döda henne,
kommer han att böta derföre geuom lamhet eller
annan sjukdom; 2) enfaldig qvinna. Allm.; 3)
liten flicka; smekord. "Flekke-tóssa". Ög., sm.
D. d. tåse, padda; d. tudse; fe. toste; e. toad, id.

Tórsa-bett, n. ett slags sjukdom; värk i
händer och fötter eller frätsår på boskap;
förmenas blifva botade genom att öppna en
groda och lägga henne på såret. Bl. Tósse-bett,
n. Sm. Jfr tórskbett.

Tósse-sog, n. 1) hvarje blöt utväxt eller
mindre fördjupning; föraktligt. Vg.; 2) fistlar
och bölder på manken och ryggen af hästar.
Vg., dls. "Tie-manna-styrka och
tolv-mannakraft", som köpas på apotheken, anses vara
botemedel mot denna sjukdora. Då ordet
tósse-sog användes om fistlar och bölder, äro
dessa öppna och blöta, så att de bilda varfulla
sår, eller äro svamplika; 3) fig. fuktig mun,
då spottet flyter ut på läpparne och i
mungiporna. Vg.

Tóssk, f. källfrö, randig groda: Rana
temporaria. Vb. Tóskå, f. Fl. (Öb.); tórsk, Dl.
(Våmh.); twåsk, f. Dl. (Orsa); twårsk, f. Dl.
(Mora); task (def.-a, pl.-en), f. Vb. (Löfånger,
Nysätra, Burträsk); tråsk, f. Åm., hs., fl.
(Pargas); trask el. tråsk (def. tråskjin [uttal,
trå-stjin], pl. tråskar), m. id,, deraf käll-tråsk,
m. Fl. (Ingo). N. trausk, trøysk, m.
käll-frö. Jfr fråsk.


TOST, s. tórr.

TOSTA 1, v. n. 1 1) stöna; 2) hosta med
svårighet och utan upphostning; mest om barn. Nk.
Jfr lt. tussire, v. a. hosta; it. tossire; frans.
tousser, id.

TOSTA 2, s. tos 2.

TOSTA, tostra, tostär, s. tinå.

TOSTE, s. tórske.

TOTA 1, v. n. 1 gnola, försöka att sjunga
efter. Tot, m. ton, melodi. Ul. Måhända
befrynd. med tiota.

TOTA 2, v. n. 1. Tota efter el. tåta efter,
försöka att göra efter, så godt man kan;
härma. "Han tåtade ätter så gódt han kunne".
Allm. "Flikka tot dill å gå", flickan bjuder till
att gå. Vb. Tota te el. tåta te, försöka att
göra något så godt man kan, illa och oformligt.
Allm. Toot dill (ipf. -ä dill), id. "Han totä
dill sä gódt’n kond". Vb. Tåta, sej, v. r. 1
bära sig väl åt, akta sig väl. Ög. Måhända,
såsom Ihre (DL. s. 179) antagit af tåt, m. väg,
eller (Gl. 2, 932) af tåt, m. sträng, i hvilket fall
ordet ursprungligen skulle hafva brukats om musik.

TÓTT 1 (pl. -ar), m. 1) totte, kaflen på
spinnrocken, hvaromkring vid spinning linet viras.
Hl.; 2) totte, så mycket lin, hampa, blånor, ull,
som på en gång viras kring kaflen. Tótte, id.
Svea-, Götal. Tutt, m. a) id. Sthm, fl. (Öb.);
b) tofs. G.; 3) snöre, fint rep, band; tåt.
Säkka-tótt, m. säckband. Bl. (Östra h.); 4) sträng
i ett rep, tåt. "Dä ä tre tóttar i den linan". Hl.
Fsv. þatter (tatter), þotter (totter), m. tåt, tott,
tutt; fn. þattr, m.; d. tot; n, tått. Jfr tåtta.

Bi-tuttum, adv. tottvis, lockvis; tofsvis.
S. G.

Tótta-snutte, m. den spunna ändan på
lintotten. I thorshelgen får han inte röras.
Sm. (Värend).


TOTT 2, konj. fastän. G. Fn. þótt
(sammandr. af þó at).

TOV, m. 1) eg. sammanvalkad ull, filt.
Hatt-tov, m. Allm.; tov-hatt, m. filthatt. Vg.; 2)
något tjockt och hoppackadt, t. ex. gräs.
Råg-tov, m. den täta rågbrodden. Vb., hs. Tov-råg,
m. id. Vb.; 3) Aira cæspitosa och flera tofviga
gräs, såsom myr-tov, m. Scirpus cæspitosus. Sm.
(Vestbo); klinger-tov, m. Festuca ovina. Hs.
Fsv. tofve, m. filt. Didr. af B. 64: 12; fn. þof,
n. valkning; þofi, m. sammanvalkad ull, filt.
n. tov.

Tov (ipf. tovä) el. töv (ipf. tövä), v. a. valka
vadmal, strumpor eller annan ylle-tillverkning,
så att tjocklek vinnes. Vb., nb., jtl. Tääv, id.
Vb. (Nysätra). Fn. þæfa, v. a. id.

Tova, f. 1) något som är hoptrassladt.
Ull-tova, f. Götal.; 2) tufva. Ul.; 3) liten
flicka; skämtsamt. Sdm. Fsv. þuva, f. tufva.
GL.; thuva. Alex.; fn. þúfa.

Mör-tuva, s. sid. 435 a.

Tovla, v. n. 1 inveckla, hopvalka i tofvor. Ul.

Tov-mangel, töv-mangel, m. tov-bräda, f.
mangel, bräde med djupa refflor, hvarmed
ylleväf tofvas till vadmal. Vb.

Tovna, v. n. 1 tofva sig, filtas. "Tovna
i hop". G. Fn. þofna; n. tovna.

Tov-sippa, f. Anemone sylvestris, L. Sveal.

Toväs (ipf.-ä), v. d. uppgå många strån
från en rot. Tova sej, id. "Rågen tovar sej
bra". Vb.

Tuv-hoppare, m. landtmätare; skämtsamt. Vg.

Tuv-krupar, m. löfsångare. Fl. (GK.).

Tuv-låkk, m. ängdun: Eriophorum
angustifolium. Fl. (GK.,K.).

Tuv-starr, f. Carex cæspitosa. Sveal.

Tuvu-blå-bär. n. odon: Vaccinium
uliginosum. Jerfsö. Benn-bär, n. Bjuråker;
olle-bär, n., allt i Helsingland. I andra munarter
blå-buka(r), går-välta, slinnor, svålon,
utter-bär, våm-stöt, öl-bär, ö-bär.

Tävla 1 (pl. -lor). f. kardborre: Lappa.
Nk., sdm. Gl. sv. (Bromel) töflor.

Tövla 2, v. a. 1 skrynkla ner. Allm.
Töväl (ipf. tövlä), v. a. 1) id. "Töväl int
hassduken männ!"; 2) uppmjuka, tämja. "Han a
tövlä pójken sä’n a vodhtä ljettvisst", han har
mjukat upp pojken, så att han nu går villigt
dit man sänder honom. Vb.


TOVASING, tovask, s. tavasker.

TRA 1, m. hin onde. Tra tórkä mi!" Må
djefvulen förtorka (ɔ: annamma) mig! I andra
Svea och Göta munarter säges trå. "Trå mej!"
eller "trå vale!" "trå me vare!" Jfr isl. trami,
m. djefvul; n. tram, id.

Trå-ty, n. 1) sat-tyg, något elakt, ondt,
tillkommet genom andras hexeri, såsom man
förmenar. Ul., sdm. (Inderö); 2) spökeri (då
man rädes för att utsäga krånk, rå,
råande).
Sdm.


TRA 2, s. trå 1.

TRAA, trad, s. trâda,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0777.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free