- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
787

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VAI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VAI

VAIPA, s. veip,

WAISLIN, adj. förnöjd med sig, som tycker
om sig mera än han bör och har lust att skryta
med sig. Dl. (Elfd., Våmh.).

VAIT, s. vita 1.

VAIV, adj. f. sned, vind. "Skaiv u vaiv". G.
Jfr veiv.

VAIVLÄ, s. veiv.

VAJA, f. drägtig renko )( gall-vaja eller tjälva,
f. ofruktsam renko. Vid en sockenstämma i
Norsjö, då pastor uppmanade bönderne att antaga
och löna en examinerad barnmorska, bestreds
detta hårdast af en bonde, som hade en gammal
hustru. En annan af de närvarande inföll då:
"ja no kan jig tro att du int vill hava na’n
barnmorsk, sóm har´n gallvaj dill käling". Vb. Anm.
Vaja innefattar ej nödvändigt begreppet: drägtig,
utan att hon är mogen (viro matura) och härledes
af Lappska vatja, renko, hvilket ord i de
Lappars mun, som uttala t = d, ljuder = vaja.
Vesterbottniska benämningen tjälva, f. ofruktsam
renko, kommer af Lappska tjälfe, adj. onyttig,
oduglig.

VAJEN, adj. 1) sträfsam, omtänksam, som passar
på alla tillfällen att förtjena; hushållsaktig.
Veen, id. "Veen óm föa". Sm. (Vestbo, Östbo).
Vajven (komp. vajnare, superl, vajnast), id. Hl.
(Breared); 2) nöbuden, ovillig. "Må tro, jä ä inte
vajen te ajta". Sm. (Östbo).

VAJL, vajla, s. väla 2.

VAJLDA, vajln, s. vila.

VAJLUNDE, s. välände.

VAJT, s. wita 1.

VAKA 1 (ipf. vok el. vaka, sup. vaki el. vaka,
p. p. vökkän), v. n. 1) vaka. Vb. Wåkå, Dl.;
vaga, id. (sv. böjn.). Sk., bhl.; 2) hålla sig öfver
vattnet, icke sjunka fastän nedsänkt i vattnet. I
denna betydelse svag böjning. "Näringen vakar".
Allm. Fsv., fn., n. vaka, vaka; fe. vacan (vôc,
vôcon, vacen),
nasci, oriri, suscitari; fsax. wacon;
nht wachen; d. våge; moes. vakan (vok, vokun,
vakans),
vaka.

Ann-vaksin, q. v.

Ar-vaken, s. ar 1.

Fredas-vaka, f. eg. fredags-vaka; arbete sent
på qvällen, då flickor komma tillsammans att
spinna, sedan det öfriga dagsarbetet är slutadt.
Hs. (Ljusdal).

Kvälls-vak, kvälls-vökkän, s. kvälld.

Nät-vakare, m. brädbit med uppstående
pinne att uppehålla nätet och utvisa dess läge.
Sdm., bhl.

Or-vaken el. ör-väken, adj. lättsöfd; som lätt
vaknar om morgnarne. Vg., sm. Or-vagen el.
ör-vagen, id. Sk., bhl. Jfr fn. or el. ur,
förstärkningspartikel; mycket, högligen, eller kanske
snarare ár, adv. tidigt, hvaraf ár-vakr, som
vaknar tidigt om morgnarne.

Våg, f. vak. Sk. Wåk, f. Dl. Fsv. vak;
fn. vök; n. vok, våk; d. våg; holl. wak; ns. wake.

Vaka 2. f. egentl, aftonen eller natten före
en festdag (då man fordom plägade vaka och
stundom fasta). Deraf mid-sómmars-vaka, f.
en fest midsommarsnatten. Bhl., vl.; påska-vaga,
f. eller påska-vak, m. bål som påskafton
tändes på höga berg. Hl. Fn. vaka, f. vigilia;
Jónsvaka, f. midsommarsafton; gl. d. (Moth)
vaage, vigilia.

Vakan el. vakane, n. banken på en ved-
eller skogskälke. Hs. (Ljusdal). Bonke, m. Hs.
(Tuna).

Vake-natt, f. graföl. Sm. (Värend). Jfr
Hyltén-Cavallius, Värend 1, 481.

Vaker, adj. vaksam. Vg., sm. Vak, Vb.
Fsv. vaker. Legend, s. 498. S.S. 1, 152, 158.
Cod, A. 27, f, 13; fn. vakr; fe. vacor, vacol;
fht. wachal; lt. vigil.

Väkk el. väkk (ipf. -ä), v. a. hugga vak på
isen, väcka. Vb. Wäkkja (uttal. wättja), Dl;
vättja (ipf. väkkte), Hs. Fsv, vækkia. ÖGL.;
n. vekkja; d. vække.

Vakker, adj. braf, god, dugtig. "En vakker
prest". Vg. (Vadsbo). "En vakker kär" (hårdt
k), en dugtig karl. Bl. Egentligen samma ord
som vaker, vaksam. Jfr ns. wakker; d. vakker,

Vakkra hanna, f. def. högra handen. Vg.
Vakkrä handi, gull-handi, G,; vakkra hånna, f.
def. Ög., sm.; vakkra näven, m. def. Ög.; granna
hånnen,
i. def. Sk. Nht. die schöne hand.

Vakkra å, v. n. 1 minskas, aftaga; om blåst.
Fl. (Nl.)

Vako-stuva, f. vakstuga. Vg.

Vak-svämnugur, vak-svämmtar, s. sviva 2.

Vutta, v. a. 1 vakta (kreatur). Vuta, vytta,
võjta,
Sk. Otta, okta, id.; deraf ott, m. vakt.
"Gå ott". Hl, Fsv., fn. vakta; fht. wahten;
fd. vakte; d. vogte.

Vutte-grebba, f, flicka, som vaktar (gäss) på
marken. S. Sk.

Vutte-påg. m. vaktpojke. Vute-påg,
vytte-påg, vöjte-påg,
Sk.; otte-påg, Hl.

Väkka 1 (ipf. vakk, sup. vukkit), 1) v. a.
väcka. Hl. (Skällinge); 2) väkka te (ipf, vakk
el. väkkte te), v. n. blifva hastigt rädd, spritta
eller hoppa till af hastig skrämsel eller
öfverraskning. "Ja vakk te". Hl. (Slöinge), vg.
m. fl. Deraf väkken, p. p. a) läftskrämd, t. ex.
om qvinna; b) skygg; om häst. Götal. Fsv.
vækkia, väcka; fh. vekja.

Väkka 2, v. n. 2 hugga spånor ur furuträn
för att dymedelst bereda fetved till tjära. Sm.

Väkke, n. vak på is. Hl. (Morup).

Väktar, m. en väggklocka, som vid den
timma man önskar, medelst en särskild
inrättning slamrar och slår i båda bräddarne af en
klocka. Vb.

Vökkän (ipf. vökknä), v. n. vakna. Vb.

Vökan el. våkjin, adj, vaken. Nb. (Kal.).
Fsv. vakin. J. M. Yrtag. s. 12. Spec. Virg,
s. 167: fn. vakinn.

VAKK, s. vaka.

VAKKE, m. 1) tråg eller ho af bräder. Sdm.;
deraf hönsa-, svina-vakke. Bl.; 2) skäppa, låda
(hängande på väggen nära köksspisen) hvari
förvaras mjöl och salt till dagligt bruk; deraf mjöl-,
salt-vakk,
Nb., vb., mjöl-, salt-vakke, Sdm., nk.;
3) matskrin. Nb. (Råneå). Fe. hvëcca, m. skrin;
e. wich; fin. vakka, större ask, målkärl, korg.

WAKKEL, vahkäl, s. fakkäl.

VAKSA (pr. vaksur, pl. vakse, ipf. vaks, pl.
vuksu [eller vaks], sup. vaksi, p. p. vaksen, f.
vaksi, n. vaksä,) v. n. växa. G. Vaksa el. väksa
(ipf. vaks, konj, vukse, sup. vùkset, p. p. vuksen),
Vg.,dls.; väksa (ipf. vaks, sup. vuksi, p.p.
vuksen), Hs. (Db.); väks (ipf. vaks, sup. vöksä), Vb.;
vussa, vusa (ipf. vuste, sup. vust), Sk.; vaksa el.
väksa (ipf. vakste, p. p. vaksen), Hl, I åtskilliga
munarter heter ipf. voks el. vaks, p. p. vuksen
el. vaksen. Dalmålet har svag böjning wäksa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0817.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free