- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
791

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

đ
VAN

Förvansk (ipf. o. sup. -ä), id. Vb.; 2) olofligen
tillgripa, stjäla. Kl. (Stranda), sm. (Kronob.).

O-vanskaplig, adj. mycket vanskaplig. Ul.
(Rosl.), sdm.,nk. O intens.

Vanaktig, adj. vanartig, stygg. Vg.
Vanarlig el. vanalu, förtretlig, svår, ledsam att
komma tillrätta med. Gstr.; vanali(g), Vg., ög.

Van-böring, m. 1) en som är född af ringa
börd. Sm. Van-böling, m. en som är född af
oäkta säng. Vb.; 2) en som befläckar sin
redliga börd. Götal.

Van-föding, m. missfoster. Bhl.

Van-gäten, adj. villrådig, obeslutsam. Bhl.
Jfr fn. vangæta, v. a. försumma, vårdslöst
passa på.

Van-gömm, n. bristande vård, oaktsamhet.
Vb. Fsv. vangöma, f. L.L. S.F.S. 6, 366;
fn. vangeymsla, f. id.; vangeyma, v. a. förvara
på ett vårdslöst sätt.

Van-happ, van-happas, van-happigt,
van-häppen,
s. happ.

Van-hel, s. hejl.

Van-hópp, n. förloradt hopp, misströstan.
Sm. Fn. vanhop, vanhopp, n. id. S,S. 2, 27;
holl. waanhop, f. id.

Van-hóppas, v. d. 1 misströsta. Sm.
Van-hóppäs (ipf. -ä), id. Vb. Fsv. vanhoppas, id.
S.S. 2, 227.

Van-måde, m. vanvård, vanskötsel,
vårdslöshet. Hl. Van-måda, f, id. Sk. (Ing.). Jfr
fn. vanmáttr, m. svaghet, kraftlöshet; d. d.
vanmåde, olycka, farlig omständighet.

Vanót, adj. bristfällig, vankantig; säges om
en planka eller ett bräde, som har brist eller
fel. Fl. (Qvarkens öar). Vanó, adj. id. Fl.
(K., P., NK.).

Van-pakkig (vann-pakkad, vånn-pakkad,
van-pakket),
adj. vanartad, elak, förtretlig. Götal.

Van-pakkadt, adv. motigt, olycksamt,
förtretligt. Van-habbadt, id. Sm.

Van-patig, adj. vänskaplig, dålig, usel. Kl.

Van-pating, m. 1) vanskaplig, onaturligt
liten menniska; 2) i sedligt hänseende
förderfvad menniska. S. Kl.

Van-stark, adj. svag, icke tillräkligt stark.
"Pile ä ett vanstarkt träslag". Sk. hl.,ög., sdm.
Fbv. vanstarker, svag. S.S. 4, 44. Sv. Pr.
L. n:o XX, s. 199, S. Bern. f 167. Alex. v.
625; vanstyrk, id, Cod. A. 29, f. 178; fd.
wonstærk, (Mlb.,Bib. Ov.).

Vanta, v. n. 1 brista, fela. Dl., vl.
Vantas, v. d. id. Vg. Fsv. vanta. v. n. id. S.S.
1, 61; fn. n. vanta; d. d. vante, vantes; nfris.
wante, (Outz. 380); e. to want, behöfva, hafva
brist.

Van-väres, adv. vårdslöst; förgäfves. "Dä
har blett te vanväres»". Sk. (Ox., Onsjö). Jfr
fsv. værja, v. a, förvara.

VAN 2, f. håll, rigtning, vägled, sida. "På
denna van byen. Hin van åen. Vänd hit den
andra vanen! Denna van gärsgårn. På hin vanen".
Sm., kl., öl., bl., sk., hl. Fsv. vaghen,
m. def. sidan; hinvagh, på andra sidan. Bonav.

När-våna, f. def. grannskap, närbelägen
ort. "Han ä i närvåna". Vm., vg., bhl., sm.

VAND 1, adj. l)eg. ond, elak. Vann, Mp.; wónd,
Dl, hj.; gvann, Hs. (Db.); vónn, Bhl., dls.; vón,
id. Bhl. Vannt, adj. n. ondt. G.; 2) dålig,
förderfvad, förskämd; t. ex. om hö. Fsv. vander,
onder,
ond. VGL. Alex. 10294. Med. Bib.2,539;
fn. vándr el. vondr, ond; n. vond, id.; nfris. won,
elak, förderfvad (Outz. 406). Roten är måhända
det starka verbet vinda, vand, vundit, vrida, i
hvilket fall fsv. vander egentligen betyder;
vriden, förvänd. Jfr Rdqt 2,373. Grimm, gr. 3,606.

Fólk-vann, adj. ondsinnt. Jtl. (Ragunda).
På andra trakter i Jtl. fólk-vónn.

Wännäs (ipf. o. sup. -ä), v. d. se ond ut,
visa tänderna; eg. om hästar, då de vilja bitas.
Vb. (Löfånger, Burträsk, Nysätra), mp. Jfr onnäs.

VAND 2, adj. (i fornspråket) svår. Ordet
lefver qvar i nedan anförda rotskott. Fsv. vander,
svår. UL. Bjærk. R. Alex. 1730; fn. vandr, adj.
a) omtänksam, noggrann; svår att tillfridsställa;
b) vansklig, icke lätt, förenad med svårigheter;
n. vand, vansklig. Jfr Rdqt 2, 373.

Van-lytt, adj. som har svårt lyte; illa lytt.
Götal. Jfr Bjærk. R. 14: 2 "all vanð lyti",
alla svåra lyten.

Vannig, adj. 1) som skyr för något svårt
arbete. Dls.; 2) kräsen, kinkig, grannlaga på
mat och dryck; om folk och kreatur. Dls., vl.

Van rängete, adj. villrådig; mest om barn.
Bhl. (Vikorne).

Vånde, m. svårighet, vånda. Götal. Fsv.,
fn. vandi. m. svårighet, fara; n. vande.

Vån-raden, adj. rådvill. Götal. Fn.
van-dráđr; n. vanrådd.

Vån-sett, adj. oviss. Götal. Fn. vandsettr.

Vån-skött (el. vånnskött), adj. 1) besvärlig
att sköta. Vg.; 2) illa skött, illa vårdad. Sm.

VAND 3, s. vinda.

VANDA v. a. o. n. 1 bry sig om, sköta om,
vårda sig om; lyda. G. Vand (ipf. -a), Fl. (Öb.);
kvanda, id. "Ja kvandi skratt’n sjölver satt i e,
ska ja ga ti sia", jag vånnar hin onde sjelf
sutte uti det, skall jag gå dit för att se åt. Fl.
(Ingo). I andra svenska munarter säges vanligen
vånna, i Dl. wånda. Fsv. vanda, bry sig om. VGL.
S. Bern. f. 180. Spec. Virg. s. 220. Birg. Upp. 1,
134; fn. vanda, använda flit, omsorg på,
utarbeta, förfärdiga med omsorg; (af vandr, p. p. af
venja, a) van, erfaren; b) flitig, omtänksam).

O-vånnelig, adj. olydig. Sk.(Harj.).
U-vånneli(g), 1) id. Sk. (Onsjö); 2) vårdslös. Sk.
(Ö. Göinge).

Vands-laus, vandas-laus, adj. vårdslös,
liknöjd. G. Wåns-los, Dl.; vanna-lös, id. Ög.
(Ydre).

VANDLA, s. vinda.

VANE, m; vana. Ofta brukl. Väni, f. Vb.;
varlek. m. Ög. (enl. Kalén)., Fsv. wani, m. Gl.
Ordspr. 376. S.S. 1, 125; fn. vani, m. venja,
f.; d. vane.

Med-vänning, s. sid. 436.

O-väni, m. ovana. Vg. m. fl. Fn. uvani;
d. uvane.

O-vane (ipf. ovänja), v. a. tillåta någon
ovanor, befrämja ovanor hos någon genom
uppfostran, låta någon få ovanor. Vb.

Vanse el. vansen, adj. van, hemmastadd.
Vg., hl., sm.

Voni, adj. van. O. Dl. Fsv. van. Kg.
St. IV, 7: 19. S. S. 1, 164; fn. vanr; gl. d.
von; d. d. (Slesvik) vån; d. vant.

Väna (ipf. vände, sup. vant el. vänt),) v. a.
vänja. Vg., sm. Väna (ipf. vande, sup. vänt),
G. Fsv. vænia. UL. S. F. S. 6,483; fn. venja;
fe. venjan; d. vænne, d. d. (Slesvik) væne.

VANGEL, m. långkärra med bulthjul af helt trä. Vl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0821.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free