- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
803

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VER ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VER

weer, n. id.; cy. gweryn, m. mask i ryggen på
hornboskap.

Verke-hål, n. hål efter en sådan larv. Sk.
(Ing.) Ven-hål, n. id. Vg. (Skarab., kring
Falköping). N. værehol.

VERNE 1, m. snarsticken och argsinnt
menniska. "Han ä en räkti verne". S. Sk. (Ox.
Skytts h.).

VERNE 2, s. vara 1.

VERPIL, s. värpa.

VERRET, s. hvirred, sid. 271.

VERSET, adj. n. obeständigt, ombytligt.
"Herset å verset". Ög.

VERSICULARIUS, m. skolyngling, som
begynner psalmerna i kyrkan. Vg., kl. Under
medeltiden kallades de ynglingar, som biträdde vid
kyrksången, chorales eller versicularii.

VERT, verta-brö(d), s. vört.

VERV el. verver, adj. 1) rask, driftig i sina
värf. Ög.,nk., sm., kl.; 2) snabb att springa; om
hästar; 3) rask att äta; om kreatur. Sm., hl.

VERV, hvit-verv, s. vera 1.

VERVEL, s. varvel.

VERÄTTA, f. redigt sinne, full sans. "Dä
dröjde bradiga stunna inna han kòm te
verätta". Nk.

VES 1, adj. svag. Ordet förekommer
veterligen blott i uttrycket: "ikke vara ves", icke
vara svag, d. ä. vara stark, manhaftig. Vg.
(Kåkinds h.). Måhända samma ord som vesen; s.
vesa 2.

VES 2, f. sippa. I sammansättningarne: a)
blå-ves, f. blåsippa: Anemone hepatica; b)
hvit-ves, f. hvitsippa: A. nemorosa, L. Vl. (enl.
Linné). Hvite-vis, f. Bhl. (Oroust); hvit-verv, f.
Sm. D. d. blåvis, Anemone hepatica (enl.
Hornemann) Jfr vera, visil.

VES 3, s. vesa 1.

VESA 1, f. dy, gyttja. Bl., kl. Vójsa, f. id.
Bl. Veis el. ves, f. seg, gyttja eller dy på botten
af ett träsk. Vb.,nb. (Ö. Kal.). Vaiså, f.
gyttja. G. Fn. veisa, f. sumpigt ställe, pöl ; nfris.
wäse (Outz. 385); ns. wees, id. (B. W. B. 5,229);
holl. waase, gyttja; frans, vase, id.; skr. vis, f.
gyttja, träsk; vesja, m. vatten.

Vesan, f. def. namn på ett stort träsk i
vestra Blekinge (Listers h.). N. Veisan, f. def.
namn på en insjö på Lister. Fritzner, s. 735.

Ves-bete, n. dyig botten i en sjö, der ål
fångas. Bl.

Ves-lun(d), m. en samling af växande
sjögräs, såsom arter af Potamogeton o. d. Vb.

Ves-ål, m. ål tagen på ves-bete. Bl.

Väs-lera, f. blöt lera. Ul. Jfr Ihre, gl. 2,
1072.

VESA 2, v. n. 1 1) tveka, vara oviss. Bl.
Vesa ve, v. n. draga i betänkande, vara ängslig,
orolig, rädas. Vesa se, id. Sk. (Ox., Frosta, N.
Åsbo). Vesas ve, v. d., id. Sk., hl.; 2) gifva
sig i brist af krafter, icke uthärda med något
arbete. Sm. Deraf vesen, adj. (eg. p. p.) 1) vek.
Hs. (Db.); 2) svag. "En vesen okse", som ej
duger draga af svaghet eller ovilja. Sm. Jfr
ves 1.

VESE, m. mindre knippe ; hopvriden knut. Sdm.

VESEN 1, adj. litet däfven. "Veset hö". Ög.
(Ydre). Jfr fe. væs, fuktighet.

VESEN 2, s. vesa 2, vissen 1.

VESIGER, adj. finvuxen, späd; om gräs. Vg.

VESKA 1, f. viska. Deraf kål-veska, f. 1)
egentl, om kål, som icke knutit sig; 2) litet
kålhufvud; skämtsamt. Vg. (Skarab.).

VESKA 2, v. a. 1 vidga ut (t. ex. strumpor
efter tvättningen). Dls.

VESKLIGR, s. wita 1.

VESLA, f. flitig arbetare. Bl. Jfr visla.

VESLE-BLÅST, s. visla.

VE8LIG, s. wisäll.

VE-SYNT, s. veđer-synt.

VES-ÅL, s. vesa 1.

VET 1, s. våt.

VET 2, s. wita 1.

VETA, v. a. bevisa. I talesättet: "veta sin
heder". Vg. Fsv. veta (veita, væitta, weeta,
wæta),
v. a. a) göra, gifva, tillfoga. GL. "Veita
manni sar". VGL. ÖGL. S. F. S. 6, 189: "then
hedher weter man enom herra, som man weter
hans budzkap". S. Marg. sid. 134,136; deraf
hadhveta, varþveta; b) förläna, gifva (jord) till
förläning. VGL.; c) uppfylla, medgifva (en bön). S.S.
1, 140. S. F. S. 6, 348. Cod. A. 27, f. 270 v.
Cod. A. 29, f. 11. Didr. af B. 217: 3; d)
iakttaga, söka. Didr. af B. 319: 15; fh. veita. Jfr
vita 2.

VETE, s. sol-vete.

VETR, adv. tvärtom, tillbaka, tvärtemot. Vg.

VETT, vettare, vetta te, vette, vettra utåt,
vetvilling, vittare,
s. wita 1.

VETTA, vettane, vettans, vettes, s. vätta.

VETTE, vette-ljus, vetter, s. vätter.

VEV 1, s. veiv.

VEV 2, s. hvide-vev, sid. 272.

VEVEL, s. hvita-vevel, sid. 272.

VI 1, n. heligt ställe, helgedom. Detta
urgamla ord förekommer i många svenska ortnamn,
såsom Frö-vi (fsv. Frö-vi), Göte-vi (fsv. Götævi),
Helge-vi, Hell-vi, Heme-vi, Lokkne-vi, Medevi
(fsv. Mydvi), Norra Vi, Södra Vi, Närda-vi (fsv.
Nærdavi, troligen ursprungligen Njardarvi, Njords
helgedom. Dipl. Suec. IV, 173), Odens-vi, Sköfde
(fsv. Sköþve, Sködve), Skede-vi, Vestra Sked-vi,
(fsv. Skiæþvi), Sved-vi, Thors-vi (fsv. þors-vi),
Ulle-vi
(fsv. Ullavi, Ullævi), Vi-by, Vi-näs,
Vis-landa, Vis-by
(fsv. Vis-by), Vis-torp, Vä m. fl.
Fsv. vi, n. pl. heligt ställe. GL.; fn. vé, n. a)
hem; b) heligt ställe, der offring eger rum,
offerställe ; (deraf fsv., fn. vigja, v. a. inviga; fe.
vigjan, id.); fd. vi, helgedom (jfr P. G. Thorsen,
de danske runemindesmærker 1, 45); deraf flera
danska ortnamn, t. ex. Vi-bæk, Vi-lund, Vi
(socken), Vis härad (i Slesvik), Viborg, Viby, Vium,
(egentl, dat. pl.), Odense, fordom Odensve el.
Odensvi; fe. vîh (vîg), m. helgedom; fht. wih,
helig; fsax. wîh, m. tempel; moes. veihs, helig,
veihan, viga; nht. weih (i sammans, t. ex.
weihrauch); skr. vi, m. & f. himmel; vihâra, m.
helgedom, tempel; vig, att afsöndra. I Norige förekomma
ortnamnen Ve, Veey, Vehus, Vestein, Vistad, m. fl.

Prest-vigd, s. prest.

Viga ner, v. a. 2 till förgängelse inviga
(ett lik), jordfästa. Fl. (Ingo).

Vigas vid kyrkan, insättas i
kyrkoherdeembetet. Ög.

Virak, m. 1) (såsom i riksspr.) ett slags
gummiharts, som utflyter ifrån barken af
ostindiska växten Boswellia serrata och användes
till rökelse. (Nht. weihrauch; ns. wirik, id.);
2) kåda ifrån myrstackar. Vb.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0833.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free