- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
812

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VINST ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VINST

Wister-’ändt, adj. vensterhänd. Dl. (Elfd.,
Mora). N. vingstrehendt. Jfr kaj-händ.

Vänster-kräkklå el. vänster-kräpplå, f.
vensterhänd menniska; öknamn. Fl. (Öb.).
Vänster-klåpa, f. vänster-klåp, n. Sdm. (Inderö);
vänster-kåpa, f. Ul., hs. (Db.); vänstar-pjåka,
f. id. Sdm. (Ornö). Jfr lätt-kaja.

Vänster-styvt, ? gårdsmärke, inskuret i
venstra örat på kreatur. Öl.

Vänster-vriden, adj. något fjollig. Sdm.


VINTER, m. 1) (såsom i riksspr.) vinter (hiems).
Witter, m. id. Dl.; 2) köld, frost. Vg. "Hä är
en hund ti vinter i da". Fl. (Ingo). Fsv. vinter,
vitter, m. vinter. VGL. VML. UL. GL,; fn. vetr;
n. vinter, vetter, vetr; fht., fsax. wintar; fe., nht.,
holl., ffris., e., d. winter; moes. vintrus (måhända
förut quintrus;) ir. geimhra; gael. geimhre, id.

Ajnä vitter, m. gumse, en vinter gammal. G.

An-vintring, q. v.

Bar-vinter (el. bar-venter), m. vinter utan
snö på marken. Götal.

En-vitring, tvägga-vintring, tre-vintring,
s. en.

Grå-vinter, m. vinter med något fuktig
väderlek, då träden betäckas med rimfrost, Sveal.

Kråk-vinter, m. oförmodadt snöfall fram
på våren. Sm.

Vinter-ball, m. åkerjord, som blifvit om
hösten uppkörd, men om våren endast harfvad
före såningen. "Så på vinterballen". Sm.

Vinter-bråta, f. def. vintergatan (via
lactea). Vinter-bråte, vinter-bröte, f. id. Sm.
Vinter-bråka, f. def. Kl. (Stranda), ög. (Ydre);
vinterbrouk, Wi.; witter-gatu, f. id. Dl. (Mora).
Fn. vetrarbraut; n. vetrabraut. Jfr briota.

Vinter-gröna, f, 1) murgröna: Hedera
Helix. Hi. Jfr rinnd, trä-revla; 2) (i riksspr.)
örtslägtet Pyrola. E. dial. wintergreen, Pyrola.
W. Turner (names of plants, 1548) har i
England först upptagit namnet, lånadt från äldre
tyskans winter-grün, som förekommer hos Cuba,
Ortus Sanitatis, 1486.

Vinter-knek, f. alfogel: Fuligula
glacialis. Nb.

Vinter-móssa, f. Lichen centrifugus, L.
Sveal.

Vinter-skakkel, s. skakkel.

Vinter-snärpa, s. snärpa.

Vinter-stabrak, s. stabrak, under standa.

Vinter-vanka, f. välling, Ög. (Lysings h.).
Jfr vanka, vankas.

Vinter-knös, m. liten skarp vinter. Sk.

Vinter-vår, f. eftervinter. Nk. (Kihls s:n).

Vinter-våras, i vinter-våras, adv. i början
af våren. Ög. (Ydre).

Vintra, v. imp. 1 frysa på. Sdm. Vintra
te,
blifva vinter. Bl.; ventra te, id. Vg.;
vintras te el. åt, id. Ög. N. vintrast, id.; fn.
vetra; fht. wintarjan; nht. wintern.

Vintrog, adj. kall. "Hä ä tämliga vintrot
i da". "Snön ä vintrog", icke blid. Fl. (Ingo).
Fht. wintarig, vinterlig (Graff 1, 631).

Vintr-unge, m. årsgammalt föl. Vg., dls.,
vl. N. vetrung, id.; fn. vetrungr, m. en
vintergaramal (årsgammal) kalf.

VIPA, f. 1) (såsom i riksspr.) Vanellus
cristatus. Viva el. vive, f. Sk.; 2) slamsigt och
oordentligt fruntimmer. Bl. Fsv. vipa, f. vipa. Gl.
Ordspr. 1071; fn. vepja; d. vibe, id. Troligen
af vepa el. väpa, v. n. skrika, ropa. Jfr väpa
el. vepa.
<poem>
Nors-vipa, s. nor I.

Vipe-gräs, n. fetknopp: Sedum acre. Öl.
Pall-gräs, n. id. Bhl. (Marstrand, enl. Linné);
hälle-gräs, n. Sm.; sten-urt, f. Sk. Gl. sv.
(Frankenius) feteknopp, skörbjugge-gräs,
skosmörja;
(Tillandz) skosmörjegräs, skörbjuggsört.

Vip-fett el. vipe-fett, n. tätört: Pinguicula
vulgaris. Nk. Vive-fitt, n. id. Sk. Gl. sv.
(Bromel) vipefett. Jfr fetnakke, skyr-gras,
sätgräs, tät-gräs.

Vipig, adj. gapig, lättsinnig i tal. Sdm.—bl.

Vip-ärt, f. Orobus niger. Sveal.
Vipp-ärter, f. pl. Ul. (enl. Linné).

Vive-fnöse, f, liten vinter sedan viporna
anländt (i mars). Stórke-fnöse, liten vinter
sedan storkarna ankommit. S. Sk.

Vive-fragnar el. vive-frajnar, m. pl.
fräknar (i ansigtet). Sk. Frängner, f. pl. id. Hl.
Jfr fnäkrer. För att fördrifva dem tager man
det första vipägg som påträffas och bestryker
dermed ansigtet.

Vive-frajned el. vi-frajned, adj. fräknig
(som ett vip-ägg). Sk.

Vive-kull, m. 1) vipe-kulle; 2) ett antal
af fyra barn af samma föräldrar. Sk. (Ox.).
S. kull 2.

Viven-stärt, m. 1) (eg. vipstjert). 2)
ängkrasse: Cardamine pratensis. Sk. Bräsmagräs,
n, id. Vg. (af brassm, m. braxen);
ma(d)-krasse, m. id. Sm.

VIPEN, adj. 1) vidöppen; obetänksam,
påflugen, "Vipen i mun" ; 2) med ansigtet uppvändt
i vädret ; baklänges, på rygg. "Kar(l)en ligger
vipen i vagnen". Svea-, Götal.

VIPP 1, n. 1) ax af råg och korn. "Plókka
vipp". Sm. "Huen går i vipp". Bl.; 2)
axändar på en sädes-nek. Sm.; 3) axen på ett slags
gräs (Phragmites communis) som brukas till
stoppning i sängkläder. Vippe, n. id. Ög. Jfr ru-vipp.
Vippa, f. 1) ax på säd (råg och korn); uttröskadt
ax. "Dä börjar ble kärne i vippan"; deraf
ru-vippa, f. rågax; vippe-fyld, adj. som har fulla ax;
2) Pulsatilia; deraf mo-vippa, f. mosippa:
Pulsatilia vernalis (i frö). Nk.; 3) liten kärfve.
Halm-vippa. D. vippe, ax; nfris. wippe, kornax (Outz.
400); moes, vaips, m. vipja, vippja, f. krans;
veipan (vaip, vipun, vipans),</i> bekransa; ns. wip,
»strohwisch»; fht. wiphil, m. coma herbarum.

VIPP 2 (ipf. o. sup. -ä), v. n. 1) lätt och
hastigt kasta, stöta kull. "Vipp å väj", kasta bort.
"Vipp óppnea", stöta omkull, öfverända. Ordet
antyder vanligen att det sker hastigt och lätt och
att det, som kastas eller kullstötes, är lätt, eller
i motsatt fall, att den verkande kraften är i
samma mon af öfvervägande styrka; 2) falla
hastigt och lätt; 3) svänga, vinka. "Hunn vippä
rómpa. Fógeln vippä stylä". Vb. Jfr vippa 1
som är samma ord.

VIPP 3, s. vippa 1.

VIPPA 1, v.n. 1) (såsom i riksspr.) lätt och
hastigt fara upp och ned såsom ändarne af en
vippgunga; 2) hoppa af glädje, hoppa omkring. Ög.,
sm., bl.; 3) gifva tecken med handen eller
armens svingning åt någon, som är på afstånd och
hvilken man vill att han skall komma till en.
S. Sk. Jfr fn. vippa, svinga; ns. wippen, a)
vippa; b) hoppa, hafva en hoppande gång (B. W.
B. 5,305. Dannel, 248); nht., holl. wippen, vippa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0842.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free