- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
826

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VÄG ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

đ
VÄG

wag, pl. wagum, sup. wägiđ, wägjiđ el. wääđ),
Dl. (Elfd., men i Vänjan heter ipf. wog, pl.
wogum;) wegå (pr. weg, pl. wegum, ipf. wag, pl.
wagum, sup. wegjiđ), Dl. (Mora); väga (pr.
vägur, pl. väge, ipf. vog, pl. vogu, sup. vägi), G.;
väga (vog, vägt), Sk.; väga (vog, vögjä), Vb.
(Skellefte): väga (vaog, vegi), Nb. (Kal.); väga
(vog, vägi),
Vb. (Bygde); väga (wog, vigi), Vb.
(Ume); vega (vog, vigi), Vb. (Löfånger); väga
(vog, väge), N. Åm.; väga (ipf. vog el. vägde,
sup. vägt), Sk., hl.; väg (ipf. vog), Fl. (Qv.).
I några andra munarter höres ipf. vag. Fsv.
vægha el. vega (ipf. vogh el. va, pl. vogho, sup.
vegit, p. p. væghin,) v. a. o. n. a) svänga,
svinga eller kröka sig åt ömse sidor. VML. GL.;
b) väga. VML. Spec. Virg. s. 284. Cod. A. 27,
f. 182. St. Rimkr. 41: 1 "swa at hwar thera
siw liuspund woogh." Legend, vogho; VGL.
"mark væghin"; c) fäkta (svinga med
vapnet, lyfta det i vädret), kämpa. Runurk. 1431
(från Skåne): "æn va mæþan vabn afþi", utan
fäktade, så länge (han) vapen hade; d) med
tillhjelp af vapen döda. L. c. 1613 (från
Gotland): "sum Nikulas vaah". UL. M. B. 8 pr.
"wærþær man wæghin ok slæghin". Alex.
"margan man the væga"; fn. vega el. viga (ipf.
el. vo, pl. vágum, sup. vegit), a) lyfta, lyfta i
vädret; b) bortföra, flytta; c) väga, hafva vigt;
d) värdera, akta; e) anfalla med vapen, fäkta,
kämpa; f) med tillhjelp af vapen döda; n.
vega, väga, uppväga, upplyfta; fht. wegan, röra,
väga, svinga; nht. wägen, väga; bewegen, röra,
beveka; fe. vegan, röra; moes. ga-vigan (vag,
vegun, vigans),
röra, skaka; fornlt. vegere,
portare, trahere (Festus); skr. vah, movere,
vehere; vig, agitari. Utom nedan upptagna
landskapsord, höra till denna rot sv. vagga, f., v.
a. o. n., vigt, f. våg, f. libra, våg, f. bölja m.
fl. I uräldsta tider har fornsvenska vægha el.
vega tvifvelsutan i enlighet med moesogötiskan
hetat viga (vag, vegit). Den urgamla böjningen
visar sig af de ännu vid full lifaktighet varande
rotskotten i svenska riksspråket en-vig, m. vigt,
f., i fornnordiskan vigr, m. svärd, vigr,
stridslustig (= mht. wîge), i svenska
landskapsmålen vig-munn, vigå-lös.

Brunns-våg, m. brunnsvind. Vg.
(Vadsbo). Brunns-våkt, m. Vg. (Mark).

Jungfru marias vagge-gräs, n. gulmåra:
Galium verum. Vg. Jfr säma, sänghalm,
slägfrid.

Ovägeli, adj. 1) oundviklig; 2) omätlig;
ofantlig. "O. stor, liten". Vb.

Vagg-anndrar, s. andra.

Vagge-bóge, m. rör eller fin qvist, hvars
båda ändar stickas ner på ömse sidor om
hufvudgärden i en vagga, så att röret bildar en
boge, hvaröfver hänger ett kläde för att från
det sofvande barnet afhålla flugor och mygg. Vg.

Vagn (pl. vagnar, men i några
Götamunarter vägner,) m. (i Helsingland f.) 1) vagn.
Vöjn, vojn, vogn, vóvn, Sk.; vång, Kl,
(Madesjö); vöjn, Bl.; deraf a) and-vagn (ånd-vagn
el. ånn-vagn), m. större vagn med grindar på
sidorna hvarmed hö och säd köres in från
marken. Vm.; b) bo-vagn, hövagn, bestående
af flake med korg på. Hl; c) bullt-vagn, grof
arbetsvagn med axlar af trä och obeslagna
hjul. Vg., sm. Träaksla-vagn, Vg. (Kåkinds
h.); d) ell-vógn, ångvagn ; e) färes-vóvn,
resevagn; f) hersvóvn (el. härs-vógn), hedersvagn,
som brukas vid bröllop, begrafning m. m. Sm.;
g) me-bótt-vagn, dyngvagn. Vg.; h)
stakk-vagn, s. stakkoter; i) stur-vagn, s. stor; j)
vagn-före, n. godt väglag för vagn. Bl.; k)
vagn-hodda, f. vagnsskjul. Sk.; 1)
vagn-runga, s. runga 3; m) vagns-fjäl, s. fjäl; n)
vagns-flakji, s. lađu-flakji; o) vagns-kippa, f.
fram- eller bakdel af en arbetsvagn, Vm.
(Fellingsbro); p) vagns-lur, m. hylsan för
skäftstången på en vagn. Nk.; q)
vagns-rajdä, s. reda 2; r) vagns-slinder, a. slinne; s)
vöjn-tjyva, f. det trä på framkärran af en
vagn, der skakeln sitter. Sk.; t)
ånn-vagnskrok, m. en med i vinkel gående rotdel,
upphuggen gran. Tvenne sådana utgöra stommen
till ett s. k. ånn-vagns-skak. Vm.
(Fellingsbro) ; jfr ann, skak; 2) spinn-rock.
Spånvagn, m. id. Ög., vg., sm., hl.; 3) svarfstol. Kl.
Anm. Betydelserna: spinnrock, svarfstol,
häntyda särskilt på ordets rot: väga, motitare.
Fsv. vagn (pl. vægnir,) m. vagn. SML.; fn.
vagn; fht. wakan, wagan; nht., holl. wagen;
fe. vägen; e. wain; d. vogn, moes. (Krim)
waghen; lit. wezimmas; pol, woz; böhm. wuz;
lt. veha, vehela, vehiculum; gr. οχος, οχημα;
skr. vâha, vâhana, id.
<poem>
Vagt, f. häfstång af trä; häfbom. Bhl.
(Elfs.). Vägt, vegt, m. S. Hl.; vågt, m. Vg.;
vått, m. N. Hl. (Frillesås, Morup, Värö); vatt,
m. N. Hl. (Morup) ; väjt, m. id.; deraf
stenväjt, m. häfstång för sten. Sk. (Ing.). D. d.
(Slesvik) vågt, häfstång. Kok 1,421.

Vegel-huad, adj. villrådig, vankelmodig.
Bl., sk. (Onsjö, Lugg.). D. vegelsindet.

Vig-munn, adj. egentl. som är vig i
munnen; som är fyndig att hitta på träffande ord
och ledigt kan framföra dem. Vm. (Norbergs
s:n). Fsv. vigher adj. a) stridbar, vapenför.
UL. VML.; b) frisk, i godt stånd. Sm. Kb.
UL. SML. HL. ; fn. vigr, stridbar; mht.
wîge, id.

Vigå-lös, adj. rankig, utan hållning, som
slänger hit och dit ("slangrar hi ä ti"), Fl.
(GK., K., P., NK.).

Vógga, f. vagga. Hs. (Db.) Fsv. vagga.
VGL.; fn. vagga.

Våg 1, f. 1) (såsom i riksspr.) vågbalans
att väga på. Vog, f. id. Vb.; 2) vippstång
för ämbaret vid brunnen; deraf a)
brunnsvåg, m. brunnsvind, svängeln och stången.
Vg. (Vadsbo, Kåkinds h.). Brunns-vågt
(brunns-våkkt),
m. Vg. (Mark); käll-våg, m. id. Ög.
(Memmings h.); b) våg-mat, m. lång häfstång.
Mp.; c) vågstólpe, m. den stående stolpen,
som i klykan bär vågen med hinken. Vg.; 3)
träbit på ett oxok, hvari horntågen sitta.
Vm., nk.; 4) två lispund vigt (eller egentl. 2
lispund, 2 skålpund, 6 lod viktualievigt). Jtl.
Fsv. vagh (pl. vaghir), f. våg (libra). Birg,
Upp. 3,401. Legend, s. 420; fn. vág, f. a)
vigt, redskap att väga med ; b) vigt, tyngd
m. m.; isl. vog f. ett slags vigt af 36 ?; n.
våg, f. id. ; fht. wâga, f. statera, libra; fsax.
waga; fe. væge; o. wey, weigh, wsight; d.
vægt.

Våg 2,f. 1) (såsom i riksspr.) våg, bölja;
(ursprungligen svingande, gungande rörelse af
vattnet i haf, sjö, flod o. s. v.) Våj, f. Sm.;



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0856.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free