- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
830

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VÄMB ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VÄMB

ländan), m. Ul.; lände, väländ, m.id. Sdm.; velän,
n. matstrupe (på djur). Vb.; väle, m. Bhl.;
la (def. lan), m. Hs. (Bj.); valä, våla, m.
Åm., mp.; vajlunde, m. id. G. I en sådan
strupe stöpes talg, ister och kåda och brukas i st.
f; ljus vid tröskning om morgonen. Deraf
valan-ljus, n. Åm, Isl. vælindi, n. matstrupe (Hald.);
vélindi, n, (Fritzner); n. vælend, m. velende, n. id.

VÄMBLAD, n. hvit neckros: Nymphæa alba.
Vb. (Lycksele). Växten har mångfaldiga namn,
t. ex. abbór-gräs, n, Vb. (Vilhelmina); lava, m.
Vb. (Fredrika); sjö-blomm, f. Vb. (Ume):
tjärn-rosur, f. pl. Mp.; sjöblad, n. Sveal. Anledningen
till benämningen vämblad är okänd. Kanhända
har någon från Vemdalens socken (i Hede,
Herjedalen) inflyttad person infört namnet, i hvilket
fall ordet tillhörde nämnde socken och fått sitt
namn af Veman, en liten elf, som genomlöper
densamma och hvari neckrosen finnes och efter
elfven måhända der kallas Vemblad.

VÄMELI(G), adj. vämjelig, äcklig. Vb.
Vämlig, Bl.; vämmeli{g), Sk.; vämmer, Hl.; vämjug,
id. Hs. (Db.) Fsv. væmeliker, væmuliker,
vämjelig. Sv. Pr. K. f. 56 v. Cod. A. 27, f. 187 v.;
vamul, vämjelig, stygg. S. F. S. 6, 364, 454;
God. A. 27, f. 189; væmiol, kräsmagad. Gl.
ordspr. 1032; vami, m. vämjelse. S. F. S. 6,
393; væmia, v. n. vämjas. L. c. 411. VGL, s.
XIV; fn. væmuligr, som har vämjelig smak;
d. vammel, væmmelig, vämjelig; vamle, væmmes,
vämjas; lit wémti (pr. wémju). kräkas; lt.
vomere; gr. εμεω (ursprungl. Fεμεω), jag kräker.
skr. vam, Id. Af ofvan anförda ser man att i
fsv. vami, vamul och d. vammel, vamle,
sanskritroten vam trognast bevarats.

VÄMMBLA 1, 1) v. a. 1 grofkarda (ull); deraf
vämmbla 2, f. stor ullråsa af kardad ull; 2) v.
imp. Dä vämmblar, det snöar stora flockar (vid
töväder). N. G. Jfr sålkä.

VÄN 1, adj. 1) (såsom i riksspr.) älsklig, täck.
Komparativus vänare el. vänre. VI. (Elfd.); 2)
kärlig, vänlig. Vg. Vänast, adj. (egentl, superl.),
förnäm, som vill vara förmer än andra. Dl. (Elfd.).
Fsv. væn, vacker. Fr. af N. 438. S.S. 2, 33.
Kg. St. IV, 1: 14. Flores (i varianterna s. 94);
fn. vænn; n., d. væn, id. Jfr lt. venus, f. a)
kärlekens gudinna; b) skönhet, behag; skr. ven, van,
att älska.

Vänlek, m. fägring. Sm. Fsv. vænleker.
S.S. 1, 51. Horol. f. 38 v. Sv. Pr. K. f. 77.
Cod. A. 49, f. 155; fn. vænleiki; n. venleikje.

VÄN 2, s, vena 1.

VANA, s. vane.

VÄNDA, vånd-fjöl, vänga, vänge, vänn, vänna,
vännas, vänn-banke, vänner, vänning, vännsel,
s.
vinda 2.

VÄNDLA-ROT, Vänds-rot, f. vände-rot:
Valeriana officinalis. Nk. GL. sv. (Frank.)
vende-root, velandsroot; (Till.) venne-root, vendel-root.
S. velamsrot.

VÄNG, vänge, s. vinge.

VÄNGE (vännge), n. hyende, mjukt säte. G,
Fsv. vengi, n. kudde. GL.; moes. vaggari, n.;
fe. vangere, m.; fht. wangâri, n.; wengi, pl. id.
(Graff 1, 895); af fn. vangi, m. kind ; n. vangje,
m.; fe. vange (venge), n.; fht., fsax. wanga, n.;
nht. wange; holl. wang, id.; Jfr d. d. (Fyen)
vangstykker.

Salla-väng, S. sittja.

VÄNGLA, s. vångla.

VÄNGA, s. vånge.

VÄNI, s. vane.

VÄNJA, s. vån.

WÄNN, pron. hvilken, hvarje. Dl. (Mora). Jfr
wärr.

Wänn-dag, m. hvardag,arbetsdag, söcknedag.
Wänndags-klädi, pl. hvardagskläder. Ö. Dl.


VÄNNE, s. winna.

VÄNN-GRÄS, s. velamsrot.

VÄNNIKA (vänneka, vännka), f. (väfd)
kjortel. Vg.,hl. Gl. d. (Kristian III:s bib.) vennike,
tröja, kofta; d. d. venneke, undertröja; ns.
wennik, wennk, grof qvinnorock (B. W. B. 5, 230).

WÄNNÄS, s. vand 1.

VÄNSKAP, vänskapas, vänslas, s. vin.

VÄNSTER-KRÄKKLÅ, -kräpplå, -klåp, -klåpa,
-kåpa, -pjåka, -styvt, -vriden, vänstra,
s. vinster.

VÄNTANDE DAGAR, s. vån.

VÄN-ÖRT, s. velams-rot.

VÄPA el. vepa, v. n. 2 1) ursprungligen
troligen: ropa, skrika; 2) prata utan att vara
tilltalad; lägga sig i andras tal, tala onödigtvis.
"Hva väper du efter?" Vg. (Skarab.). Yêpa el.
öpa, skrika. Dl. Fsv. öpa, ypa, ropa; fn. óp,
n. rop, skrik; æpa, ropa, skrika; vepja, f, vipa;
fe. vêpan el. vêpjan, gråta; fht. wuofan; ns.
wupen; e. weep, id.; lett. ùpöt, tjuta; moes. vopjan,
ropa; ill. vap, m. rop; vapiti, skrika, fornslav.
vüpija, vüpiti, χραζειν (Miklov.); ryss. vopity,
skrika. Jfr vippa 2.

VÄPA, s. hvälp.

VÄPLING, m. 1) (såsom i riksspr.) klöfver:
Trifolium pratense. Vippling, m. id. (af vippa,
f. med hänseende på det vippiga blomhufvudet).
Dl. (Våmh.); rödkólla, f. Vg.; rö(d)-tustar, m.
pl. N. Bhl.; röd-fikor, f. pl. Dl.; röd-tuppa, f.
id. Sk. (enl. Linné, fl. suec.); 2) Anthyllis
vulneraria. Sm. (Vestbo). Fries (bot. utfl. 3, 202)
föreslår att Anthyllis vulneraria i riksspråket
benämnes väpling.

VÄR, m. man. Ordet förekommer i nedan
upptagna sammansättningar. Fsv. (Runurk. 69) ver,
m. man, make ; fn. verr (pl. verar el. virar),), m.
a) försvarare, vårdare (af verja, v. a. omgifva,
försvara, skydda); b) man; fsax. wer; fht wir,
wer;
fe. vër (veor), man; lit. wyras , gift man;
wyrélis (demin.), liten man; (smeksamt); lett
wîrs, man; gl. preuss. wyrs; e. dial. ver; moes.
vair; lt. vir; gael. fear, fir; manx. fer, fir, man;
wal. gwr, m. man, gift man; plur. gwyr; mag.
ferj, man, menniska; skr. vîra, m. man, hjelte
(egentl, den starke, af vri, vara stark); zend.
vîra, man. I yngre fornsvenskan förekommer
ordet blott i sammansättningar, såsom vereldi, n.
dråpsbot. GL. 20: 13; værold, værald, væruld,
f. verld. HL. SML.

Viring, m. barnunge, liten stackare, sötunge;
smekord till och om barn. "Lille viring". Bl.
Deraf pójkviring, m. halfstor pojke. Kl.
Viring synes vara deminitivum af fn. verr (pl.
verar el. virar), man, och egentligen betyda:
liten man. På samma sätt härledes mannsing,
m. gosse, af man.

Vikke-vire, m. 1) liten liflig gosse. Sm.
(Östra h.); 2) (i barnspråket) lillfinger. 8m.,
vg. Lille-vikke-viring, m. id. Ög. Jfr
sviring, vikka l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:41:48 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0860.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free