Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skorna för spottskor, men ändå fick man inte spotta
för mamma utan måste sporrta och att sporrta det
var att vara stark. Här var ett lämpligt tillfälle att
visa sin styrka, pålen var en härlig påle att sparka
på, den var så mjuk och murken att flisorna röko om
foten. Hon måste sporta ett tag till, så de stora fick
se vad hon förmådde. Där fick du, dumma påle!
— Nu kommer Märta ögonblickligen!
Hon visste att hon borde lyda, när pappa sade
ö-gonblickligen, men gav i alla fall pålen en
ordentlig avskedspuff med sin lilla stjärt innan hon
lämnade den. Men pålen som stått där i många år och
väntat på att få ramla gav mot förmodan vika, och
så föllo de båda två. Flickan rev sig på en krok i
fallet, byxorna brakade, det sved i stjärten, och då
hon tittade efter såg hon en repa på klänningen och
en röd fläck. Nu blev hon rädd, ty det var hennes
bästa klänning och för att slippa bannor började
hon jämra sig över sitt sår. Det lyckades, men sen
gjorde såret ont självt.
— Hur många gånger har jag sagt att vi borde
tagit Nils Erik med oss, sade fadern irriterad medan
de körde vidare.
— Fem, snyftade flickan.
Då teg fadern och försjönk i djupa tankar. Men
flickan småsnyftade ända till dess hon kom in i en
djup allé av tempelhöga lindar som förde fram till
det vita sextonhundratalsslottet.
Slottets härskare och härskarinna kommo ut på
trappan, båda så bländande vitklädda att paret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
