Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cronberger med en gång kände sig mycket mörkt
och yllet. Greven var en lång och ståtlig herre. Hans
ansikte som var fulländat vackert hade en gång
gjort hans lycka hos arvtagerskan till Brudnäs. Att
det var lite för snällt och lite för dumt hade hon
inte märkt i tid. Grevinnan var liten och
silvergrå med mycket vitt rysch om hals och ärmar.
Båda strålade av älskvärdhet och uttryckte glädjen
att se sina gäster på ett så charmant sätt, att dessa
kände sig mera borgerliga än någonsin förr i hela
sitt liv. När grevinnan sträckte ut sina spröda
armar för att ta emot lilla Märta kunde ingen ana att
hon tänkte: jaså, de förstod inte, att inbjudningen
att ta med barnen inte var så formulerad som man
gör då det är meningen att den ska accepteras.
— Men vad är det lilla vän, har du gråtit? Har
det hänt något? Vi har väntat herrskapet en god
stund.
— Min dotter har slagit ikull spöpålen vid gamla
tingsplatsen, sade Cronberger. Det är därför vi är
försenade.
— Vad säger Märta? manade modern.
— Förlåt! sade Märta, skrämd till lydnad i denna
överväldigande omgivning.
— Men mitt lilla barn, sade grevinnan, inte ska
du be om förlåtelse. Jag har länge velat få bort den
otäcka spöpålen men min man har för sig att den
har kulturhistoriskt intresse. Och när inte Skansen
ville ha den, så har den fått stå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
