Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han visste inte vad han skulle svara. Satt och
funderade på nånting han läst om att alla
kombinationer voro tänkbara i detta oändliga universum,
alltså även evighet och fullkomlighet. Men han
tyckte det var lite väl stora ord. Sådana som man
av ömhet och hänsyn och kärlek inte säger. Som
man lättare drar till med inför den kvinna som det
inte är så värst noga med.
Denna tystnad var det förfärligaste hon
genomlevat i sitt liv, ett gift av hittills oanad
koncentration.
— Vad ska jag ta mig till? mumlade hon, vad ska
jag ta mig till ?
— Hör på, sade Johan, tyst med det där
jämrandet! Om du bara slutar att jämra dig så där, så ska
du få din evighet också i guds namn. Men först ska
du nöjaktigt besvara en fråga. Älskar du mig?
— Du vet att jag älskar dig.
— Älskar du mig mer än du älskar William
Hudson?
Hon började plötsligt skratta, krampen löste sig.
— Vänta litet, jag får tänka efter riktigt
allvarligt, sade hon.
— Jaså, det behövs? Hans ton var en blandning
av verklig och låtsad förtrytelse.
— Jo, käraste, jag tror alldeles säkert att jag
gör det.
— Du låter inte alldeles säker! Fy då. Du som sa
du var trofast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
