Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan hon ivrigt bad Märta om denna tjänst och
letade i hennes ansikte efter ett löftesgivande leende,
hade hon inte en aning om att denna människa som
hon just ville behaga, snabbt och för alltid sorterade
in henne i ett fack för undermåliga personer.
För all del, Märta trodde henne visst på hennes
ord att hon var oskyldig, så när som på några kyssar
hon låtit Ivar ta. Och att ringen som Ivar gav henne,
den hade hon tagit emot bara därför att han var så
ömtålig på grund av sin tarvliga härkomst. Och att
besöket hos fru Persson absolut inte gällt någonting
annat än bröstsaften. Denna flicka var visserligen
oskyldig. Det var mycket naturligt att hon bad om
hjälp att få detta konstaterat, när polisen inte ville
tro henne. Felet var bara att hon för denna
angelägenhets skull totalt glömt bort att fråga Märta om
inte hennes bror advokaten också kunde åta sig att
hjälpa Ivar Ficke och efterhöra vad polisen gjort
med honom.
Hans öde var i detta ögonblick sådant att även
den som bara sett honom en gång knappt tordes
tänka därpå. Dagny skulle säkert också bli mycket
ledsen, så snart hon kom att tänka på det. Saken var
bara den, att hon för sitt eget obehag totalt glömt
det.
— Märta tror väl att jag klarar mig?
— Ja, det tror jag visst. Du hör nog till dem som
klarar sig. Ligg du bara stilla, så ska jag gå in och
ringa till min bror på din mammas riksdagstelefon.
— O Märta, det var sant, det hade jag så när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
