Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tystnad gjorde så ont att han slog handen i bordet,
sökande en fysisk smärta:
— Svara åtminstone! skrek han.
— Vad ska vi säga? frågade Torkel desperat.
Nej, det här gick ju inte. Man får inte mista
besinningen inför sina barn, då är man såld.
Bankdirektören gick ett par slag i rummet, tog hela sin
viljekraft till hjälp för att kuva sitt humör och sade:
— Sätt er båda två, så ska vi talas vid. Nej sätt
dig Torkel, stå inte som inför ett domarskrank, det
är inget förhör. Jag ska bara tala om för er en sak,
som inte ens Fanny vet, det där om att dö var inte
en sak som jag tog till med i förargelsen. Mitt hjärta
börjar nämligen bli opålitligt, en hjärtspecialist som
jag talt med rådde mig absolut vila, men det förstår
ju ni, att inte kan jag vila med allt som hänger på
mig!
Och med detsamma hände det som han omedvetet
längtat efter: Dagnys armar lågo ömt om hans hals.
— Om inte far gör precis som doktorn säger, så
skvallrar jag för tant Fanny.
Men Torkel sade ingenting, och man kunde inte
se någon som helst rörelse hos honom.
— Ack, kära Fanny, jag menar Dagny, sade
fadern, ta det inte så allvarligt, för det gör jag inte
själv. Man arbetar, man blir utsliten, det är livets
gång och ingenting att vara ledsen för. Det är
kanske också dåraktigt att tro att man behövdes lite till,
just i dessa tider då de upplösande krafterna
stormar an från alla håll. Men det jag verkligen tar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
