Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där fanns ingen plats på bänken, men Sara reste
sig genast. Hon tvekade ej, nej, hon sträckte på sig
så att hon såg riktigt värdig ut, när hon gick de
få stegen över rummet bort till bortersta
åhörarbänken. Så tvang hon upp alla som sutto där och
hade dem att maka hop sig, ty hon skulle ha platsen
intill Studenten.
Därmed hade den lilla svarta och den långa blonda
definitivt bytt älskare och öde. Möjligen hade den
ene av herrarna i fråga en aning därom, men inte
Ivar Ficke. Han märkte ingenting, han kurade bara
djupare ihop sig, ty nu kom hans mor in mellan
två konstaplar.
Allas ögon utom hans voro riktade på målets
huvudfigur. De flesta kände henne blott alltför väl,
men Stina Ek var missräknad och oroad över att
brottslingen såg ut som vilken småborgerlig liten
fru som helst. En ordentligt flätad och virad
gråsprängd hårknut i den platta nacken, en rund rygg,
breda höfter, feta vrister. Det enda fantastiska i
hennes uppenbarelse var den svarta yllekoftan, prydd
med ett åskviggsmönster i gult silke. Samma kofta,
tänkte flickorna. Alla människoöden som
sammanförts i detta rum, den inre kretsen som den yttre,
knötos ett ögonblick kring detta oansenliga
fruntimmer som stod där och stirrade stelt på domaren
och bisittarna utan att våga se sig om efter Ivar,
sin son.
Stina Ek tryckte Dagnys hand. Det betydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
