Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänt henne inte var ett dugg värre än vad alla
flickor fick finna sig i, om de var något så när
söta och tyckte om att dansa. Hon hade ju blivit
slagen ur brädet av den flicka som tävlat med
henne om Rupert redan i höstas, och däri fann hon
inte själv något märkvärdigt, sjuk och ful och
ohågad på dans som hon var då. Men det var ju
bara att vänta, så kommo de andras tur, och då
hade man sitt över redan.
Men så slog nyheten om Ruperts familjelycka ner
över henne. Hennes öde var alltså inte självklart,
inte nödvändigt. När Rupert ville kunde han finna
utvägar, kunde gå till borgmästarn, låta barnet leva,
vara stolt över det. Allt annat han sagt var lögn,
lögn, lögn.
Som en kniv trängde den sanningen in i hennes
innersta.
Hon var skymfad, bortvald, vrakad och förnekad.
Bryr en sån som Alice Iller sig verkligen om det?
Jo, hon hade i sitt elände i alla fall haft en smula
mänskligt värde kvar, så mycket som även den
värdelösaste måste ha. Men det värdet var givet
Rupert Svensson i förvar. Och han hade icke
bevarat det. Han hade förskingrat det. Nu hade hon
intet kvar.
Men Svensson stod vid skranket medan hon
fördes bort och stirrade hatfullt efter henne. Hon som
nekat till allt i polisen! Nu vrålade hon ut sanningen
utan förbarmande. Skrika för att den andras barn
fick leva! Ja, tacka för det. Kan du inte begripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
