Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
vår kärlek så mycket för mer? Jag tror överhuvud
inte på kärleken mellan man och kvinna, sade hon
trotsigt, sade det på något vis som om hon längtat
länge att få någon att säga det till, någon som det
kunde göra ont, någon som skulle säga emot.
Så tydde åtminstone Signe Dufva hennes plöts-
liga utbrott.
— Tro på! sade hon. Den är, man behöver inte
ens tro.
— Ja, den är. Man tror den är evig och fullkom-
lig. Men den för ut i intet. Nej tacka vet jag då
döden. Den för ju till föreningen med alltet, om
det är det ni menar. Jag kan inte förstå att
min pappa är så glad att ha undkommit döden.
Det hade väl varit en säkrare väg för honom att
komma undan det han vill komma undan och nå
det han vill.
Signe Dufva hade de sista dagarna gått och tänkt
att Märta Cronberger nog var en människa som man
borde få att tala, och att hon hindrade alla männi-
skor från det genom sina glasögon och sin jargong.
Nu öppnade sig en dörr av sig själv, ja just nu,
när det var en timme till tågets avgång.
Hon var tyst en stund för att få bort känslan av
brådska.
— Men det är inte sant att kärleken löper ut i
intet, sade hon. Jag vet, att det absolut inte är sant.
Jag vet det, för inte ens döden kunde ta från mig
den jag älskar högst av alla.
Märta kom ihåg att hon en gång undrat om inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
