Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
Signe Dufva tagit skilsmässan från sin man med
asiatisk känslolöshet, och så fick hon höra nu att
det inte hade varit någon skilsmässa.
— Jag skulle vara så tacksam om kärleken kunde
vara bara så långt som fram till döden, sade hon
barnsligt och oförbehållsamt. Men snälla ni, jag
tror det inte. Inte i vår tid. Jag ska ta er jämförelse
med dansbanan, tack för den. Vad ska ett enda en-
samt stackars par kunna få för mystisk upplevelse
som är uppe och dansar utan musik medan folk
sitter runtomkring och skrattar åt dem för deras
tokiga sysselsättning? Lika litet trivs kärleken i kär-
lekens förfalloperioder.
Signe Dufva hade sett en bekant irra omkring i
periferien med en blomsterbukett och hon flyttade
sig lite, så att hon kom bakom en enormt fet dam,
vars volym i denna stund tjänade ett högt ändamål.
Hon måste få sagt till denna flicka som led, som var
alltför splittrad och påverkad av atmosfären, att den
som älskar ska vara helhjärtad och viss.
— Den som inte älskar någon högst av alla får
gärna säga så där och värre ändå, sade hon. Vad
gör det? Men för den som älskar är det förbjudet.
Vad angår det den som älskar, om det är modernt
eller omodernt att älska?
— Ni menar att det är ömkligt av mig att sitta
och säga att det går inte att bevara kärleken därför
att man inte lever på Schlegels och Schellings tid?
Tack så mycket, sade Märta, jag ska komma ihåg
det. Så där ja, nu kommer det folk och hämtar er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
