Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII (XX)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
—• Det ska bli intressant att höra talet, sade hon
och klappade Stina på axeln. Så gick hon och tänkte:
jag rår väl med att reda upp den här saken i alla fall.
Stina stängde in sig i ett litet rum under riksdags-
husets tak för att gå igenom sitt tal, och när hon
läste det nu i ljuset från eftermiddagens nyhet,
tyckte hon det var tamt och beskedligt. Hon måste
helt enkelt få in i det något av vad hon tänkt säga i
avrustningsdebatten. Gustav Ek skulle få se i alla
fall att han inte kunde hindra henne, även om han
tog Hans majestät konungen och hela regeringen till
hjälp.
Men när hon skulle börja skriva, så var hon utan
penna igen och måste vandra ner till vaktmästaren
för att låna av honom. Han gav henne en med ett
beredvilligt leende, och de bytte ett par skämtsamma
ord över hennes kroniska pennbrist. Samtidigt gav
vaktmästaren henne en kartong som en pojke just
lämnat upp.
Då hon kommit upp till sin tillflykt igen, tog hon
mera av tankspriddhet upp kartongen. Den var full
av blyertspennor, fem lager med tio i varje, alla
formerade och klara till användning. Givaren gav
sig inte till känna på något vis, men hon misstog sig
inte om en sak: i själva antalet låg en kärleksför-
klaring gömd. Men vem var den hemlighetsfulle
givaren? Vem älskade henne tillräckligt mycket för
att tänka ut denna gåva? Ingalunda Jansson, ty han
hade fordrat igen av henne den penna han lånade
henne i lördags.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
