Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII (XX)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
Därpå upplöste talmannen Kammaren och bjöd
den farväl.
— Var det här alldeles förgäves, Johan? frågade
Märta. Du som står närmare deras förkortade och
underliga själsliv kan väl säga mig det?
— Visst inte, sade han. Ty nu har jag fått den
verkligt fina idén till fresken i första kammaren:
Herrar i svart, lyssnande till första varningen från
dam i blått.
Därmed stoppade har ner i fickan det block där
han ritat av dem gäspande, småleende eller med en
tår i ögonvrån.
Märta tog honom under armen.
— Jag är så trött, sade hon och hackade tänderna,
så trött och så kvävd av brist på syre, så jag har
uppnått sista graden av omdömeslöshet. Jag vet inte
om det var ett nesligt nederlag eller ett ärofullt?
Hon satte sig på en bänk i vestibulen medan
Hallind gick för att hämta Stina. Gustav Ek tram-
pade förbi utan att se henne, Svarta Sara och Ivar
sprungo förbi, de sista riksdagsmännen, de sista
åhörarna och bland dem fru Ingberg.
Slutligen kom Stina, och hon såg verkligen ut
som en utvisad med sina papper och sin kartong och
en bortglömd paraply.
Fru Ingberg gick rakt på henne och sade:
— Nu ska vi göra en kvinnolista med Stina som
första namn.
Det var hennes sätt att uttrycka sitt gillande för
vad Stina hade gjort. Men just nu i reaktionen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
