Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan som ett rus. I stället för att längta efter vila och
sömn kände de sig muntra som morgonglada barn. Hoppet
blossade på nytt upp inom dem. De antogo, att de skulle
finna ett stort fastland bakom denna massa av klippiga
skär. De väntade sig att finna människor, och vem kunde
veta? På denna främmande kust, som kanske inte förr hade
besökts av ett romerskt skepp, skulle troligen deras varor
finna god avsättning. Det skulle kanske dock till sist lyckas
dem att göra en förmånlig byteshandel, att fylla
skeppsrummen med stora hudar av björn och älg, med stora
mängder av vitt vax och guldskimrande bärnsten.
Medan triremen fortsatte att leta sig fram mellan skären,
som blevo allt högre och allt rikare på saftig grönska och
skog, skyndade man att pryda den, så att den skulle dra
till sig barbarernas blickar. Skeppet, redan utan alla
prydnader det vackraste av allt människoverk, låg snart på vågen,
tävlande i prakt med den skönaste befjädrade fågel. Nyss
stormvräkt och förhärjat, bar det nu på sin mast en gyllene
spira och härliga, purpurrandade segel. I framstammen reste
sig en strålande Neptunibild och i bakstammen ett tält av
mångfärgade sidendukar. Och man må inte tro, att
sjömännen försummade att behänga skeppssidorna med mattor,
vilkas fransar släpade på vattnet, eller att vira de tunga
årorna med guldband.
Inte heller behöll skeppsfolket de saltdränkta kläder, som
de hade burit under resan och som stormarna och havsvattnet
hade gjort sitt bästa att förvandla till trasor. De iförde sig
vita dräkter, virade purpurskärp kring livet och satte
blänkande ringar om håret.
Även Silvius Antonius reste sig ur sin slöhet. Det tycktes,
som om han gladde sig att nu äntligen få syssla med något,
som han förstod sig på. Han lät raka och klippa sig samt
lät ingnida hela sin kropp med doftande essenser. Därpå
hängde han över sig en fotsid dräkt, fäste en mantel på sina
axlar, satte en bred guldring om håret, och ur det stora
smyckeskrin, som Galenas öppnade för honom, plockade han
upp ringar och armband, halskedjor och ett gyllene bälte.
När han var färdigklädd, rullade han upp sidentältets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
