Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
purpurgardiner och lade sig på en låg vilobädd i tältöppningen för
att bli sedd av strändernas invånare.
Under dessa tillrustningar hade skeppet glidit fram genom
allt trängre och trängre sund, och till sist märkte sjömännen,
att de hade råkat in i mynningen till en flod. Man seglade
i sött vatten. Fastlandet utbredde sig på ömse sidor om
skeppet.
Triremen gled långsamt fram på den glittrande älven.
Vädret var det härligaste, hela naturen var strålande lugn.
Men hur ljuvt upplivades inte den stora ödsligheten av det
praktfulla köpmansskeppet!
På båda älvstränderna växte hög och tät urskog. De
mörka barrträden stodo nedträngda ända till vattnet. Under
sitt eviga lopp hade det lyckats älven att bortföra jorden
mellan deras rötter, och ännu mer än vid åsynen av de
uråldriga träden stämdes sjömännen till vördnad vid
anblicken av de nakna rötterna, som liknade väldiga
jättelemmar. ”Här”, tänkte de, ”ska det aldrig lyckas människan
att odla säd, aldrig ska här röjas rum för en stad eller ens för
en lantgård. Milsvitt omkring är ju marken genomvävd av
detta nätverk av stålhårda rötter. Endast detta är nog för att
göra skogens välde evigt, oföränderligt.”
Utmed floden stodo träden så tätt, och deras grenverk var
så sammangyttrat, att det bildade fasta, ogenomträngliga
murar. Dessa murar av stickande barr voro så starka och
höga, att ingen befästad stad kunde ha önskat sig ett
väldigare försvar.
Men här och där fanns dock en öppning i barrmuren. Det
var mynningarna till de stigar, på vilka djuren brukade
komma ner till älven för att dricka. Genom dessa öppningar
kunde främlingarna smyga en blick in i skogen. Aldrig
hade de sett något liknande. I sollös skymning växte träd,
vilkas stammar voro grövre än tornen vid Roms portar. Där
var ett vimmel av träd, som stredo med varandra om ljus
och luft. Träd trängdes och kämpade, träd förkrymptes och
tyngdes ner av andra träd. Träd rotade sig på varandras
grenar. Träd stredo och tävlade, som hade de varit
människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
