Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Storråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jätten, som bodde i Fontinsberget strax öster om
Kungahälla, tog upp stora stenblock och kastade block efter
block mot Mariekyrkans torn, så länge som natten varade.
Om jätten inte hade varit så stark, att alla hans stenar hade
gått över älven och fallit ner långt borta på Hisingen, kunde
en stor skada ha uppkommit.
Varje morgon hade kung Olof för vana att gå i mässan,
men den dagen, då Storråda var i Kungahälla, menade han
sig inte ha tid därtill. Så snart han hade uppstått, ville han
genast gå ner till hamnen, där hon bodde på sitt skepp, för
att fråga henne om hon ville dricka bröllop med honom före
kvällen.
Biskopen hade låtit ringa i klockorna i Mariekyrkan hela
morgonen, och när kungen kom ut ur kungsgården och gick
över torget, slogos kyrkdörrarna upp, och en skön sång
strömmade emot honom. Men kungen gick vidare, som om
han ingenting hade hört. Då lät biskopen hejda klockorna,
sången upphörde, och ljusen släcktes.
Det kom så plötsligt, att kungen stannade ett ögonblick
och såg tillbaka upp mot kyrkan. Det tycktes honom då, att
kyrkan var mer oansenlig, än han någonsin förr hade märkt.
Den var lägre än andra hus i staden, torvtaket låg tungt över
de fönsterlösa väggarna, porten var låg och mörk med ett
litet skärmtak av granbark.
Medan kungen stod så, kom en ung, smärt kvinna ut ur
den mörka kyrkporten. Hon var klädd i röd kjortel och blå
mantel och bar ett ljuslockigt barn på armen. Hennes dräkt
var torftig, men kungen tänkte, att hon såg ut att vara den
mest ädelborna kvinna han någonsin hade mött. Hon var
hög och av skön gestalt och hade ett ljuvt ansikte.
Kungen såg med stor rörelse hur den unga kvinnan tryckte
sitt barn intill sig och bar det med sådan kärlek, som ägde
hon intet annat kärt eller dyrbart i världen.
När kvinnan hade kommit ut på dörrstenen, vände hon det
hulda ansiktet och såg tillbaka in i den skumma, fattiga
kyrkan med mycken längtan i blicken. Då hon åter vände sig
utåt torget, hade hon tårar i ögonen.
Men när hon skulle gå ut på torget, svek henne modet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
