Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Storråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lämnat allt detta till rov åt förgängelsen, tänkte den
drömmande.
Överallt såg han döda: de hängde ner från skeppsborden
eller lågo nedsjunkna i den yviga tången. Men han hade
inte mycken tid att betrakta dem, därför att han måste se
efter kvinnan, som alltjämt vandrade framåt.
Äntligen såg kungen henne stanna framför en död man.
Han hade röd livrock, blank hjälm på huvudet, skölden var
trädd på armen, och ett bart svärd höll han i handen.
Kvinnan böjde sig över honom och viskade, som om hon
hade velat väcka en sovande:
— Kung Olof, viskade hon, kung Olof!
Då såg den drömmande, att mannen på sjöbottnen var han
själv. Han kände tydligt igen, att han var den döde.
— Kung Olof, viskade kvinnan än en gång, jag är den,
som du såg utanför kyrkan i Kungahälla. Känner du mig
inte?
Då den döde alltjämt låg orörlig, lade hon sig på knä
bredvid honom och viskade i hans öra:
— Nu har Storråda sänt sin flotta emot dig och tagit
hämnd på dig. Ångrar du dig, kung Olof?
Än en gång frågade hon:
— Nu lider du dödens bitterhet, därför att du valde mig
och inte Storråda. Ångrar du dig? Ångrar du dig?
Då slog den döde äntligen upp ögonen, och kvinnan
hjälpte honom att resa sig. Han stödde sig mot hennes
skuldra, och hon vandrade sakta bort med honom.
Åter såg kung Olof henne vandra och vandra genom natt
och dag, genom hav och land. Äntligen tyckte han sig se,
att de voro komna längre bort än molnen och högre än
stjärnorna.
De vandrade in i en lustgård, där marken lyste som vitt
ljus och där blommorna voro klara som daggdroppar.
Kungen såg, att när kvinnan trädde in i lustgården, lyfte
hon huvudet, och hennes gång blev lättare.
När hon hade kommit ett stycke längre in, började hennes
kläder stråla. Han såg huru de av sig själva kantades av
guldbårder och upplystes av färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
