Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som har velat, att han är en frisk och munter yngling, på
samma gång som han är en Guds helige hjälte.
Ty den gamle Hjalte älskade kung Olof, och ehuru han
hade gått från hov till hov och sett många människor, hade
han aldrig kunnat finna hans like.
— Var finner jag någon, som kommer mig att glömma
Olof Haraldsson? brukade han säga. Var ska jag möta en
utmärktare man?
Hjalte skald var en kärv gubbe med ett strävt utseende.
Så gammal han var, hade han svart hår, hans hy var mörk
och hans ögonkast voro vassa. Och hans sång hade alltid
svarat väl till hans utseende. Han hade aldrig funnit andra
ord på tungan än stridsord. Han hade aldrig diktat andra
sånger än stridssånger.
Den gamle Hjaltes hjärta hade ända hittills varit som
vildmarken utanför skogsbons stuga. Det hade varit som ett stort
stenrös, ur vilket ingenting annat vill växa än mager
ormbunke och hårt skärgräs.
Men under sina vandringar hade Hjalte kommit till
Uppsalahovet och fått se prinsessan Ingegerd. Han hade sett,
att hon var ädlare än varje annan kvinna han hade råkat.
Sannerligen var inte prinsessan så mycket ljuvare än andra
kvinnor, som kung Olof var härligare än andra män.
Då uppstod helt plötsligt hos Hjalte den tanken, att han
skulle söka väcka kärlek mellan den svenska prinsessan och
den norske kungen. Han frågade sig varför inte hon, som
stod främst bland kvinnor, skulle kunna älska kung Olof,
som var ypperst av män.
Och sedan denna tanke hade slagit rot hos Hjalte, diktade
han inte mer sina mörka hjältesånger. Han avstod från att
vinna pris och ära hos de sträva kämparna vid
Uppsalahovet och satt långa timmar hos kvinnorna i jungfruburen.
Och man skulle inte ha kunnat tro, att det var Hjalte, som
talade. Man skulle inte ha trott, att han kunde finna så fagra
och milda ord på sin tunga, som han nu använde för att
tala om kung Olof.
Ingen skulle ha kunnat känna igen Hjalte. Alltsedan
tanken på giftermålet hade uppstått inom honom, var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
