Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsessan hade rätt. Han tyckte sig aldrig ha mött större
hatfullhet.
— Men detta giftermål måste ändå bli av, sade Hjalte.
Det är Guds vilja, Guds vilja.
Och det såg alldeles så ut, som om Hjalte hade rätt.
Endast ett par dagar senare kom ett sändebud från kung Olof
i Norge för att medla fred med svearna. Och Hjalte uppsökte
detta sändebud och sade honom, att freden mellan de båda
länderna inte kunde befästas bättre än genom ett giftermål
mellan prinsessan Ingegerd och Olof Haraldsson.
Sändebudet trodde väl knappast, att den gamle Hjalte
hade kunnat vända en tärnas håg till en främmande man,
men han tyckte likväl, att hans förslag var gott. Och han
lovade Hjalte, att han skulle bära fram äktenskapsförslaget
inför Olof Skötkonung på det stora vintertinget i Uppsala.
Strax därefter lämnade Hjalte Uppsala. Han drog omkring
från gård till gård på den vida slätten, han trängde långt
in i skogarna, han kom ända till havsstranden.
Hjalte mötte aldrig en människa utan att tala om Olof
Haraldsson och prinsessan Ingegerd.
— Har du någonsin hört talas om en utmärktare man
eller en vänare kvinna? sade han. Förvisso är det Guds vilja,
att de tillsammans ska genomvandra livet.
Hjalte kom till gamla vikingar, som övervintrade vid
stranden och som fordom hade rövat kvinnor på varje kust.
Han talade med dem om den sköna prinsessan, till dess de
sprungo upp och med handen på svärdfästet lovade honom,
att de ville hjälpa henne till hennes lycka.
Hjalte gick till gamla, myndiga bondemän, som aldrig
hade lyssnat till egna döttrars klagan, utan gift dem så, som
klokheten och ättens ära fordrade, och han talade med dem
så visligt om freden och giftermålet, att de svuro att hellre
fråntaga kungen riket, än att en sådan förening inte skulle
komma till stånd.
Men till de unga kvinnorna sade Hjalte så hulda ord om
Olof Haraldsson, att de svuro att aldrig blicka med välbehag
på en ungersven, som inte stode sändebudet bi på tinget och
hjälpte till att bryta storkonungens motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
