- Project Runeberg -  Drottningar i Kungahälla /
55

(1899) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans vapen och kallat några av hans män. Hon kom nu
efter honom ner på skeppet.

Men då hon stod utanför det trånga skeppsrummet, hörde
hon kung Olof bedja för den sjuke.

Astrid blickade in till kungen och Acke utan att röja, att
hon var där. Hon såg, att medan kungens händer vilade på
den sjukes panna och bröst, försvann dödsblekheten ur hans
ansikte, han började andas lätt och stilla och upphörde att
jämra sig. Till sist föll han i ljuv sömn.

Astrid gick sakta tillbaka uppåt kungsgården. Hon släpade
kungens svärd tungt framåt gatan. Hennes ansikte var mera
gråblekt, än den döendes nyss hade varit. Hennes andedrag
voro så tunga som rosslingar.

*



Det var på morgonen av Allhelgonadag, och kung Olof
stod i begrepp att gå i mässan. Han kom ut ur kungsstugan
och gick över gårdsplanen fram mot porten. Flera män stodo
ute på gården för att följa kungen i mässan. Då han nu kom,
ställde de upp sig i tvenne led, och kungen gick fram mellan
dem.

Astrid stod uppe på den smala svalgången utanför
frustugan och såg ner på kungen. Han bar bred guldring om
huvudet och var klädd i lång kåpa av röd sammet. Han
gick mycket stilla med helgdagsfrid över sitt ansikte. Astrid
skrämdes vid att se hur han liknade Guds heliga män och
kungar som sutto skurna i trä över altaret i Mariekyrkan.

Längst nere vid porten stod en man i slokig hatt och med
en stor kappa slängd omkring sig. När kungen nalkades
honom, kastade han av sig kappan, lyfte högt ett bart svärd,
som han hade burit dolt under den, och störtade mot honom.

Men när han kom alldeles nära, föll kung Olofs blick ljus
och mild på honom, och han stannade i sitt lopp. Han lät
svärdet falla till marken, och han sjönk ner på knä.

Kung Olof stod stilla och såg på mannen med samma
klara blick, och mannen försökte att vända ögonen från
honom, men han kunde inte. Äntligen började han att snyfta
och gråta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dik/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free