- Project Runeberg -  Drottningar i Kungahälla /
64

(1899) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— O, denna stund, som vi nu upplever, sade hon, den har
jag fruktat för varje dag och timme alltsedan jag kom hit.
Hellre ville jag dö än uppleva den.

Alltjämt teg Olof Haraldsson.

— Kung Olof, sade hon, jag ville göra något för dig, ge
dig mitt liv. Jag ville kasta mig i den gråa älven, för att du
inte skulle ha en lögnerska vid din sida. Ju mera jag såg
av din helighet, desto tydligare förstod jag, att jag måste
gå bort från dig. Ett Guds helgon kunde inte ha en lögnaktig
trälkvinna till hustru.

Alltjämt teg kungen, men nu lyfte Astrid sina ögon till
hans ansikte. Då gav hon till ett anskri.

— Kung Olof, ditt ansikte skiner! ropade hon.

Medan Astrid talade, hade Herren Gud upplåtit kung
Olofs ögon för en syn.

Alla himlens stjärnor såg han begiva sig från sina platser
och flyga kring himlen som svärmande bin. Men plötsligen
hade de alla förenat sig över hans huvud och bildat en
glansomfluten krona.

— Astrid, sade han med bävande röst. Gud har talat till
mig. Det är sant, som du säger. Jag ska bli Guds helgon.

Hans stämma skalv av rörelse, och hans ansikte sken i
natten.

Men när Astrid såg ljuset, som omstrålade hans huvud,
reste hon sig. Det sista hoppet var utslocknat för henne.

— Nu vill jag gå, sade hon. Nu vet du vem du är, aldrig
kan du nu mera tåla mig vid din sida. Men tänk i mildhet
på mig! Utan fröjd och lycka levde jag hela mitt liv. Tänk,
jag har blivit slagen, jag har gått i trasor. Förlåt mig, då
jag är borta! Min kärlek har inte skadat dig.

Då Astrid i tung förtvivlan skred bort över bryggan,
vaknade Olof Haraldsson ur sin hänförelse. Han skyndade
fram till henne.

— Varför vill du gå? sade han. Varför vill du gå?

— Måste jag inte gå nu, då du är ett helgon? viskade
hon knappt hörbart.

— Inte ska du gå fördenskull, just nu menar jag att du
kan stanna, sade kung Olof. En ringa man var jag förr,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dik/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free