Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottningen på Ragnhildsholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klyftor och träddungar steg grå regnrök. Och så kom det
sig, att det mångfärgade Fontin syntes kungen likaså grått
som allt annat.
Kungen suckade tungt och djupt, medan han red fram
mellan albuskarna, som skakade ner på honom och hans
häst ett helt regn av tunga droppar.
Med ens kände han sig så bedrövad där han red, att han
knappast förr hade känt sådan sorg. ”Så är det ständigt för
mig”, tänkte han. ”Allting är grått och regnigt där jag
kommer. Seglar jag på havet, blir det dimma, så att jag
inte ser handen framför mig, och rider jag ut en natt, så
går månen in i svartaste moln för att inte behöva lysa mig.”
— Jag tror, att om jag fore till himmelen, sade kungen, så
skulle alla stjärnor vara släckta, när jag komme dit.
Det är detsamma med vad helst jag företar mig, for
han ut och knöt näven där han red. Andra, som har blivit
kungar, har mötts av prakt och heder och ära och glans,
men jag är en riktig kung Gråväder. Jag har bara uppror
att tänka på, och det är inte stor bit av landet, som vill
lyda mig. Annat var det för de gamla kungarna, som satt
i Uppsala och styrde hela riket. För dem kunde det duga
att vara kung.
Gud har väl bestämt, att det alltid ska vara så för mig,
sade han för sig själv.
Men på samma gång kämpade han emot och ville inte
tro detta. Han höll inne hästen och lyssnade efter ett
fågelkvitter. Det skulle ha varit honom ett tecken, att han
bedrog sig.
Men himlen stod jämngrå och berget dimhöljt, och alla
fåglar voro dragna från landet. Det enda ljud, som hördes i
sumpmarken, var den lätta klangen av vattendroppar, som
hade rullat så långt ut på alkvistarna, att de inte kunde hålla
sig kvar längre, utan föllo till marken.
Och kungens huvud sjönk allt djupare.
— Jag skulle vilja se något, som är brinnande rött, sade
han. Jag skulle tycka om att se något korpsvart, som har
guldglans i djupet, jag ville höra klar sång och klingande
skratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
