Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottningen på Ragnhildsholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ju längre han såg på tornet, dess bättre förstod han, att
det var som framväxt ur själva klippan. Det syntes honom
omöjligt, att det på vanligt sätt hade blivit rest av
människor. Det var berget självt, som en gång hade velat växa,
såsom jorden växer upp till skog och gräs, och så hade
tornet kommit till. Och han förstod varför det hade blivit
så tungt och hemskt och tryckande.
När han nu tänkte på sin drottning, som hade vuxit upp
där, trodde han, att hon måste likna en grovhuggen stenbild,
som han hade sett stå över ingångsdörren till en kyrka. Han
tänkte sig henne inte annorlunda än som en grå gestalt med
långt, orörligt ansikte och med platt kropp och med händer
och fötter, som voro två gånger längre och två gånger
bredare, än ännu någon människas hade varit.
”Men det är så mitt öde”, tänkte kungen och red vidare.
Och han kom färjestaden så nära, att väktaren på andra
sidan lyfte hornet till läpparna för att blåsa ut hans
ankomst, och vindbron drogs upp och porten i det fasta tornet
öppnades för honom.
Men så höjde kungen pannan och höll inne hästen.
— Jag är ju ändock en kung, sade han, och ingen
människa kan tvinga mig att göra vad jag inte vill. Ingen i hela
världen kan förmå mig att fara och möta den där stenbilden.
Jag ska väl ha någon glädje av att jag är kung.
Därmed svängde han om hästen och red tillbaka samma
väg, som han hade kommit. Han red i stormande hast,
liksom om han hade varit rädd för att bli fångad, och
saktade inte farten, förrän han hade kommit in bland
albuskarna på strandängarna under Fontinsberget.
Och drottningen fick sitta kvar i det gråa tornet och sörja
och längta. Och hon hade lena kinder och blixtrande röda
läppar, hon hade böljande, korpsvart hår, genomspunnet
med guld, hon hade en röst, klar som sång, och ett
klingande skratt.
Men vad hjälpte det kungen? Han red bort på den smala
vägen mellan alarna. Och var det inte mindre sumpigt och
fuktigt än nyss omkring honom, så var det åtminstone inte
mer, än sist han for där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
