Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder ur lifvet - Den gamle klockaren och skolläraren. 1889 - Söndagshvila. 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och klockan icke som förr fått skicka
de helga ljuden till jorden ned!
Förundrats skulle då på minuten
all bygden, eljes så tonomgjuten.
Då skulle dagen ha skämts i grunden —
nu varder klangen dock vida spord.
Och ton, som hvilat i malmen bunden,
förtar i rummet hvart talarns ord.
Men jubilaren står nöjd: han bara
till toner lyss, som i rymden fara.
Det är, som öfver all nejden klunge
åt trogen gärning ett mäktigt lof:
till minsta torpen i skog och dunge
nu klockan för det med stämma dof;
och vandringsmannen, sin vana trogen,
på mössan lyfter i tysta skogen.
1889.
SÖNDAGSHVILA.
Där ute i täppan stå buskarna tunga
af rosor, hvita och röda.
I vinden korsbärsklasarne gunga,
de glittrande klungorna glöda.
Bland brandgula krassen i blomsterrabatt
solar sig husets välfödda katt.
Där inne på pinnstolens hyende sitter
en skumögd nittiårsgumma,
vänd emot dagern och sommarens glitter,
med lederna darrande, krumma.
De stela ögonens blickar gå
mot rutornas solljus glanslöst blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
