Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur saga och häfd - Jungfrun. Ur diktcykeln Mogens bondeplågare. 1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans svenner henne med skonslös håg
ha jagat i skogarne dagar många;
från hemmet hon flytt; i snåren hon låg
fördold — ej skulle henne dé fånga!
Nils väpnares lifrock skymta hon såg.
Hon sprang; det var fladdrande hårets skull,
att jungfrun omsider blef hårdhändt tagen,
ty väpnaren grep det och slog henne kull,
och hetsiga jakten var slut för dagen.
Här inne bidar hon ångestfull.
Hon stirrar dit ut öfver orken sjö.
Vid sjunkande höstsol böljorna spela
med tynande svall ikring Galge-ö,
där liken i furorna hänga stela;
de varsla, att flere bönder må dö.
Till döden går den, som ger borgherrn det svar,
att fri honom lyster på torfvan förblifva.
I galgen hon skådar sin egen far:
till plundraren ville han henne ej gifva.
Och jungfrun, den väna, tillsammans far.
Och kring flyger blicken. Hvad vapenprakt!
På väggarne harnesk och hjälmar tindra
bland vildsvinsskinn ifrån stormande jakt.
På bordet två vinfyllda remmare glindra,
på bänken af eke är hyende lagdt.
Hvad är det för röster, för bullrande ljud,
hon hör upp ur vindeltrappan sig tränga?
Där nere han håller ett gästabud,
han ropar: "Mig väntar min rosenebrud,
hvars fader jag ser uppå Galgön hänga."
Till stånkornas klang, till skrällande skratt
hon lyssnar i ständigt stigande vånda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
