Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III. DEN DIKTANDE VERKSAMHETEN.
1. Äldre äsikter om inbillningskraft och geni.
Snille och smak.
Redan under antiken hade man kommit till en viss
insikt om den konstnärliga entusiasmen, hänryckningen, som
i det yttre kunde te sig som förryckthet: »det poetiska
vansinnet» kallade man den stundom, annars uttydde man det
så, som om en gud talade genom diktaren. Denna
uppfattning upptogs emellertid icke av den franska klassiciteten och
dess lagstiftare Boileau, som med underkännande av
»ingivelsen», den skapande fantasiens egendomlighet, ensidigt
betonade det förståndsmässiga; av detta skulle smaken helt
och hållet bero, och den goda smaken skulle reglera
diktandet: poesien vore »sunt förstånd i prydliga verser».
På sina håll levde dock den gamla uppfattningen om
inspirationen kvar och utbildades vidare under 1700-talet,
särskilt i England t. ex. av Addison, men även hos oss,
t. ex. av Rydelius *). Och allt eftersom
förståndsupplysningen bekämpades, började fantasien och känslan erkännas som
poesiens mest egentliga organ. Gent emot deri franska
klas-sicitetens efterhärmningsteori fram höll o t. ex. Ed. Young,
Klop-stock, Hamann och framför alla Herder den skapande fantasiens,
geniets självständiga betydelse, dess originalitet både i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
