- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
73

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

brukar man också anföra denna aforism, som i många fall,
ja väl i de flesta träffar det rätta: »den hand, i vilken
lidelsens feberpuls slår, kan icke fasthålla och föra den poetiska,
lyriska penseln». Om poeten Ignotus heter det i
Heidenstams Inbillningens logik: »Han kunde icke skriva om det
som omgav honom. Allting behöfde först omstöpas till
inbillning och hågkomster». I den milda och fjärmande
erinringens ljus skall han dikta; först därigenom kan objektet
klart framstå som objekt. Detta förhållande, i föregående
kapitel vidrört, är det man kan kalla avståndets lag på den
skapande fantasiens område. I själva verket torde även i
de fall, där dikten tyckes omedelbart vara framsprungen ur
en upplevelse och diktartillståndet förefaller vara punktuellt,
en viss om än helt kort tidsintervall ha förgått mellan
upplevelsen och gestaltningen. Under denna intervall — varpå
väl åter ett realt affekttillstånd kan inträda — försiggår då
objektiveringen av den poetiska idén. Att genom dikt
befria sig från ett smärtfullt, kväljande tillstånd, att, såsom
Goethe trodde sig ha gjort (t. ex. i Werther), »skriva sig
smärtan från livet», kan väl någon gång synas vara möjligt: att
meddela sig, att utgjuta sig, lättar ju alltid ett betryckt
sinne; man har till och med i denna riktning tolkat
Aristoteles’ sats om »katarsis», urladdningen av affekterna, som
skulle vara diktens (tragediens) fysiologiska kännetecken, då i
och genom gestaltningen konstnären åter kommer i jämvikt.
Men den djupaste smärta, som den största glädje, har inga
ord, och de liksom av hjärteblodet färgade skaldeverken
torde — såsom R. Lehmann framkastar — mera vara att
betrakta som tecken på en ernådd, om än övergående
lättnad från smärtans tryck än egentligen som medel till denna
självbefrielse. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free