- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
158

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

övergångar eller starka motsatser. Det bör vara naivt och
dröjer gärna i enkla, naturliga situationer: idyllen, som
utmärker det naturligt harmoniska och för vilken
naturbakgrunden är betecknande, blir ett omtyckt fält för dess framträdande.
I det gratiösa ligger en mera livlig rörelse; en viss
medvetenhet är därifrån icke utesluten, ej heller en viss grad av
sensualism — man tänke på en sådan gestalt som Mignon i
Goethes Wilhelm Meister; Gretchen i Faust åter har ett mera
rörande behag.

Idylliska skildringar med herdar och herdinnor blevo,
efter Vergilius’ (och Theokritos’) mönster, åter på modet under
renässansen; och detta »herdemanér» infördes hos oss under
1600-talet, S. Columbus var en typisk representant därför.
Alltmera blev emellertid herdekostymen en tom dekoration,
en »arkadisk» förkonstling; men under rococotiden hölls
den uppe också i diktningen av en omisskännelig gratie,
varpå hos oss Dalins och Creutz’ naturlyrik ger prov.
Kellgren åter fick namnet »behagens skald» för sin eleganta
behärskade formgivning och kompositionens konstnärliga
avrundning; och Leopold blev mästaren i de gratiösa, lätt
satiriskt tecknade bilderna ur livet. Men den förnämste
skalden, för vilken det idylliska behaget är utmärkande, var
Bellman, och hos honom blir det förhöjt å ena sidan av det
livliga Stockholmska sceneriet och å den andra av den lekande,
uppsluppna komiken och den rörande, stundom gripande
humorn. Valerius och Dahlgren gå åt samma håll, men nå
ej samma verkan.

I prosan fick den arkadiska idyllen, efter Gessners
mönster, ett brett spelrum. Men den äkta naturligheten, i motsats
till kulturlivets förkonstling, de enkla naturförhållanden, där
de stora mänskliga känslorna fritt få tala, hade redan genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free