- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
186

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186

Och så är i viss mån fallet också med Gretchen i Goethes
Faust — dess första del får ju sitt stora intresse av
»Gretchen-tragedien». Hon lider väl icke oförskyllt, i sin älskliga
naturlighet och äkta kvinnlighet är hon emellertid framför allt
rörande, och likväl får hon ett drag av storhet genom sin
självuppoffrande hängivenhet, sin trohet och sitt uthärdande
i lidandet. Faust själv, som redan i folkboken fått en tragisk
hållning, men av Goethe väsentligen omformats, hör än mera
det tragiska till, hur »inkommensurabelt» diktverket än i sin
mångsidighet är. Efter att ha prövat sina krafter i oavlåtligt
strävande på flera skiftande områden, ser han sig till slut
misslyckas, allt störtar samman, lidandet kommer och döden
nalkas; men sitt strävande och dess mål släpper han icke,
det räddar honom från Mefistofeles, det lever också över
honom: när den yttre synförmågan förintas, uppgår en inre,
högre, renad syn med förståelse för strävandets betingelser,
och så följer hos Goethe den transcendenta försoningen
utförd i Fausts apoteos, med ett mystiskt »mons Sal vätor is»
från Gralsagans värld, där Gretchen — en representant för
det evigt kvinnligas vägrödjande, utjämnande livsmakt, liksom
Solveig i Peer Gynt — visar den irrande strävaren uppåt. —
I det tragiska ligger en uppskakning, som griper hela
vår känslovärld, och denna är närmast en av lidandets och
undergångens åskådande betingad (estetisk) smärta. Vi känna
oss nedtryckta och oroliga både av den enskildes olycksöde,
vari vi leva oss in, och av det allmänna intrycket att det
starka, det ädla, det upphöjda i världen går under. Vi
uppröras däröver såsom över en ödets oförrätt eller — enligt
antikens uppfattning av det tragiska — såsom en gudarnas
hämndlust gent emot en mänsklig storhet, som för dem ter
sig som en förhävelse Vi stötas tillbaka av denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free