Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
på liv. Men begränsningen kunde också hos geniala diktare
medföra eller förenas med hög konstnärlighet, såsom hos
Corneille och Racine och även hos Moliére, ehuru denne för
sina komiska scener tillät sig friare behandlingssätt. Det är
denna koncentration som vi i nyare tid också sett hos Ibsen,
om än med mera växling i tid och rum. Handlingens enhet
står också alltjämt kvar såsom ett viktigt dramatiskt krav,
vars försummande i regeln icke blir ostraffat.
Det antika dramat var särskilt hos Aischylos, den förste
store tragöden och i viss mening Greklands störste, i hållningen
övervägande lyriskt, med stora körer och med recitativ av några
få skådespelare; men genom sin religiöst upphöjda ton, sin
storslagna enkelhet ha även Aischylos’ tragedier en väldig
dramatisk verkan, särskilt de senare och bland dem Den fängslade
Prometheus, som annars har handlingsmoment blott i början
och slutet. I den nyare litteraturen går musikdramat sin
egen väg; men också i talpjäser förekomma esomoftast
lyriska partier, vanligen inströdda som vilopunkter. Stundom
präglar det lyriska i stämning och versform hela dramat,
utan att därför den mimiska kraften och koncentrationen
saknas, så t. ex. i v. d. Reckes Bertran de Born, likasom
även i hans Archilochos; den senare är mindre sceniskt
verkningsfull men ändock mera gripande, ett maskdrama (i
Ossian-Nilssons mening, jfr ovan s. 210), där diktaren står
omedelbart bakom hjälten, likasom förhållandet var i Kleists
Penthesilea. Maeterlinck har i sina tidigare dramer, t. ex.
Pelléas och Mélisande, konsekvent sökt att genomföra den
allmänt typiska, djupt själsliga stämningen, med
tillbakahållande av allt yttre handlingselement, för att låta »själ tala
till själ» i stilla, lågmält diktion och med mystisk
fördjupning. Dessa symbolistiska skådespel ha icke det verkliga dra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
