- Project Runeberg -  Dikten och Diktaren /
267

(1912) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

267

mänt resonerande eller rent parodiska trädde i stället och det
hela baserades pä en mera jämnstruken borgerlig nivå.
Sedermera lade den s. k. nya attiska komedien an på en
verksam intrig, framställandet av allmänna karaktärstyper, samt
en ledig eller spetsfundig dialog. Handlingen spelar i
privatlivet och berör på ett realistiskt sätt förhållandet inom
familjen (far och son) och mellan unga älskande av mer eller
mindre tvetydig vandel. överraskningar, förväxlingar och
igenkännanden äro ständigt återkommande tekniska grepp.
Den sluge tjänaren (slaven) blir en för intrigen oumbärlig
person. Andra, mindre uppbyggliga personager äro parasiten
(snyltgästen), den girige, den gamle svartsjuke, storskrytaren
och kopplaren. Någon gång gör sig i denna borgerliga miljö
en viss sentimentalitet gällande, men det hela slutar i allsköns
gamman och oftast med bröllop. Vi känna denna komedi
mest av de efterbildningar, som i den latinska litteraturen
gjordes av Plautus och sedermera av Terentius. Hos den
förre är kompositionen mera lös, episoder och lyriska partier
inskjutas, — dessa partier få en så stor betydelse, att man
jämfört de plautinska komedierna med våra dagars operett.
Språket hos Plautus är för övrigt drastiskt och folkligt
romerskt. Terentius åter har en mera enhetlig komposition,
strängare motivering och en städad och elegant konversation;
under renässansen var det därför särskilt Terentius, som man
tog till förebild.

De nationellt italiska ansatserna till komedi hade icke
alldeles undanträngts, även om de icke ledde till någon
betydande litterär alstring. Burleska uppträdanden av vissa
stående personager — Maccus (narren), Pappus (den lustigt
lurade fadern), Bucco (storprataren) m. fi. — improviserades
alltjämt på folkteatern, och dessa figurer upptogos i de s. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdikter/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free