Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Så tyste och mörke, med sorgfulla bröst,
Och konungen talar med skälfvande röst:
Min hälsning till dig är ej glader.
Ty Herran, den högste i himmelriks hamn,
Oss straffat för synderna snöda
De främmande män bortom nordhafvets famn
Vårt fosterland åter föröda,
Men nu deras kung bjuder fred åt vårt land
Om du blott, min dotter, ger honom din hand.
Ack! annars vårt folk skall förblöda.
Så blek blef skön jungfrun, så tyst vardt i sal,
Ej stålklädde männen sig röra.
Sist träder hon fram för sin fader med tal:
Mig sjelf får jag här nu ej höra,
Då frälsa jag skall vårt förhärjade land.
Den hedniske viking jag skänker min hand,
Men hjärtat mig själf skall tillhöra.
In trädde de fruar och tärnor med hast
Och vaxljusen tändes så klara.
Man reder till fest utan ro eller rast,
Ty stolt skall det bröllopet vara.
Fred, fred, jublar folket i byar och borg,
Men kungsdottern går där så ensam i sorg
Ibland all den glädtiga skara.
Så randades dagen, de dörrar slås opp
In tåga de stålklädde männer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
