Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Stolts Ingeborg, den fagra, hon skrinner glad
På silfverblanka fjärdar i fröjd å stad.
Väl syns en liten ränna vid fjärran sund,
Men högre blott slår hjärtat i farans stund.
Så ensam går kungsdottern sin stolta ban:
Den barndomsstigen skrinna hon väl är van.
Med handen skälmskt hon vinkar åt hirdens hop
Och ler åt männers böner och flickors rop.
Det brakar och det bågnar, men fram med fart
Stolts Ingeborg blott flyger, så är dess art,
Ty faran endast eldar opp lifligt mod
Hos nordens raska flicka af vikingblod.
Ett stycke blott, snart hinner hon holmens strand,
Då öppnar sig i isen en mörkblå rand.
Re’n Rana kungadottern i famnen bär,
Men som en blikst är Hjalmar med hjälpen där.
Sin barndomsbrud han rycker till trofast barm.
Då vaknar hon, en rodnad sig gjuter varm
Kring fina liljekinden, så bleknad nyss;
Och lätt hon nu besvarar hans stulna kyss.
På näpen fot hon vrider sin stålsko rätt;
Sitt hufvud se’n hon böjer till afsked lätt.
Så flyr hon hän med rosor på brännhet kind
Och flyger fram längs fjärden, så snabb som vind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
