- Project Runeberg -  Dikt och Drapa /
250

(1882) Author: Emil Wichmann
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250
Att stoftet förskona från smutskast,
För folkets förbannelseskrik.

Ja! uselt det är dock att lefva,
Men uslare uslast att dö.

Hvad väntar där oppe på mänskan,
Sen kungen sagt världen a’dieu?
Nu ett blott han fordrar i honom
Hvad mest han föraktat i lif:
Förintelse, djupaste glömska,
Förbarmande väsen mig gif!

Då susar en flägt genom rummet.
Där sväfvar så älsklig en hamn
Till döende konung i bädden
Och tar honom ömt i sin famn.
Bort hämskaste skuggor med handen
Hon vinkar så fridfullt och gladt,
Då tänds där ett skimrande solljus
I slocknande blickarnes natt.

Hon hviskar så ljuft i hans öra:
Min Ludvig, säg känner du mig?
Nu, nu, när de andre dig svikit,
Nu får jag väl komma till dig? —
Det gafs dock ett väsen i världen
Som älskat dig innerligt ömt,
Som aldrig i synder och sorger
Sin älskling förskjutit och glömt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:04:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/diktdrapa/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free