Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMMA. 177
Du frågar, hvi jag sänker så mitt öra
mot grafven, som dock intet svar kan gifva,
och hvi jag går att sorgsna runor skrifva
i snön, som snart utplåna skall de sköra.
Så vet: jag söker den jag aldrig finner;
från mänskoglam mitt öra flytt med smärta,
och tigger här ett ljud af annan stämma.
Tro ej, att hvad jag skrifver här försvinner!
Med pil, som blodig rycktes ur mitt hjärta,
i frusen gråt, i snö jag ristar EMMA.
XIV.
En sällsam glans jag såg i kvällens timma,
ett ljus, som tycktes utur solen flöda,
men solen sjönk i skyar purpurröda,
och slocknad snart var ock dess sista strimma.
Dock fortfor ljuset att omkring mig glimma,
det tog ett anlet, fattligt utan möda: —
mitt hjärta ville tjusas, ville blöda,
jag kunde Emmas anletsdrag förnimma.
I krans af strålar hon på guldmoln sänkte
sig ned, och stod förklarad vid min sida,
och än en blick af salighet mig skänkte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
