Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKNA MARIA LENNGREN. 279
fast under marmorn re’n den sångmö hvilar,
hvars kvickhet var så glad, hvars lyra var
så svensk.
Än lefver minnet kvar i våra bygder
af hennes lif i tysta dalen gömdt,
som lugnt förflöt i huslighetens dygder
och blott begärde att få vara — glömdt.
Där njöt hon glädjen och där bar hon kvalen,
de växte, men — hon dem inom sig slöt;
och hördes mellanåt en sång ur dalen,
det var ej hon, men det var näktergalen,
som sjöng i samma bur, och sist dess galler
bröt.
Hon flugit upp på fria, lätta vingar,
hon nu dem badar uti haf af ljus;
men än i kojan som palatset klingar
hvar ton hon sjöng, och trotsar tidens brus.
Än sjunger hon: »jag minns den ljufva tiden»,
hon sjunger än: »jag minns den som i går»,
men ack! den kom med »oskulden och friden»,
och därför, därför är den re’n förliden,
det är i dikten blott vi leta nu dess spår.
Den aftonkrets, som förr i hennes boning
sig samlat här, nu möts i Elysén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
