Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN HENRIK KELLGREN. 281
Ur henne hördes förr så sköna toner,
så spelande af eld och lif och skämt,
att den, som hört dem, hörde dem alltjämt;
ja, några hade visst en ängel stämt
och sväfvat ner med dem från ljusets troner.
Han sjöng, hvarhelst han ljuset såg i fara.
Mot svärmarns dimmor, fanatismens hål,
mot dårens skryt och barbariets skrål,
mot hvarje spöke, som ej dagen tål,
det svenska vettet ville han försvara.
Blott han sitt öga vid en dårskap fäste,
på lätta fötter hon till flykten tog;
och var den stränga blicken icke nog,
ja, det var då han sina strängar slog
och det var då han sina pilar hvässte.
För lösa hugskott ville han betrygga
hvad store fäder uti arf oss gett;
ty äkta mannatro och mannavett
de skulle bägge smälta hop till ett,
de i sitt Manhem skulle bo och bygga.
Väl sjöng han någon gång vid hofvets fester,
det glada hofvets i kung Gustafs dar,
där rosenskimmer låg på lifvet kvar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
