Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1468
SEXTIONDEFEMTE KAPITLET.
välsignelsebringande verkan. När han uppnått 11 år, erfor han
i sitt inre Guds röst, som manade honom till sinnesändring,
hvarigenom han blef medveten om sig såsom en förtappad syndare.
»Jag kände mig förlorad», säger han själf, »men förstod ej den
nåd, som i evangelium bjudes. Jag arbetade på att uppföra min
egen rättfärdighets byggnad genom läsning, bön och ett
gudfruktigt lif. Det lyckades mig ej, och jag föll i förtviflan.
Under sex långa år gick jag såsom en träl under lagen och fick
därför till fullo erfara sanningen af det ordet, att alla de, som
hålla sig till lagens gärningar, äro under förbannelse.» Men den
i förtviflans nöd stadde räddades genom Guds nåd, hvarför han
fick anledning att tillägga: »Andra terminen af min vistelse vid
skolan fick jag dock slutligen erfara Guds nåd i Kristus Jesus.
Det var hufvudsakligen genom de orden: ’Jesu Kristi, hans sons,
blod renar oss från all synd’, som jag blef frigjord. Jag kände,
att jag var frälst genom Guds nåd».
Genom kamraters lockelse föll han likväl af från Herren
och var en tid borta från honom. Kamraterna fingo honom att
smaka brännvin. »Jag endast smakade på det», säger han, »och
mer var det ej heller fråga om. Men från den stunden var det, som
om jag hade blifvit förtrollad. Jag kunde ej mer motstå någon
lockelse, hvarmed jag frestades. Ett par månader förflöto, och
så kom jag hem en afton — berusad. Efteråt blygdes jag
mycket och föresatte mig, att sådant aldrig mer skulle hända mig.
Det hände dock en gång till. Härmed var min frid med Gud
borta, .och i stället brände den hemskaste förtviflan i min själ.»
Slutligen fattade Fernholm emellertid mod, slet sig lös från
kamraterna och gjorde enligt hans egen* utsago sällskap med
»de få och föraktade människor, som älskade att läsa, höra och
lefva af Guds ord». Ehuru han nu tyckte sig öfverallt i Guds
ord läsa sin dom, fick han, såsom han säger, omsider erfara
sanningen af Psalmistens ord: »Barmhärtig och nådig är Herren,
långmodig och stor i mildhet. Han handlar icke med oss efter
våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.»
»Jag hade funnit», säger han, »att världens brunnar äro
allesamman usla brunnar. Och jag hade i motsats därtill lärt känna
ljufligheten af Guds kärlek och funnit, att hans nåd men intet
annat är mig nog.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
