Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATTVARDSFRÅGAN. I 5 I 5
ämbetets till domkapitlet ingifna, af domkapitlet åberopade intyg och
alls icke omintetgöres, därigenom att tillåtelsen icke begagnades, dä
Waldenström icke fick förrätta skriftermålet. För pastorsämbetets vägran att
medgifva detta sistnämnda må antingen giltiga eller icke giltiga skäl
hafva varit tör handen. Detta har emellertid icke dragits under
domkapitlets pröfning, utan i stället för att vidtaga denna enda lagliga
utväg-till rättelses vinnande tager Waldenström sig själf rätt, och detta
försvaras sedan såsom en nödfallsutväg! Ehuru han med liflig ed förbundit
sig att i prästämbetets utöfning noga efterlefva och handhafva, hvad
gällande kyrkoordning och andra lagar föreskrifva, tvekar han icke att
utdela nattvarden i strid däremot. På samma sätt i Gefle och
sedermera åter en gång i Uppsala. Kyrkan få vi icke, säger Waldenström,
upplåten för nattvardsgångar, där jag officierar, och därför gör jag det
utom kyrkan, därtill nödd och tvungen. Ett i sanning mycket bekvämt
men så mycket mindre lagenligt tillvägagående i ett lagbundet samhälle!
Domkapitlet har i sitt utslag ordagrant intagit kungl, förordn, af den
20 sept. 1859 och sammanställt dess stadgande med den oförändrade
12 § i kyrkolagens 11 kapitel, allt i ändamål att förebygga hvarje
misstydning, men detta hindrar icke Waldenström att (på samma gång
han låter förstå, att den ’s. k. kyrkan’, såsom han uttrycker sig, kan för
enskilda nattvardsgångar lika väl som för enskilda gudstjänster umbäras)
genom en godtycklig tolkning af de anförda lagbuden söka ett försvar
för de upprepade öfverträdelserna i det faktum, att kyrkornas upplåtelse
honom förvägrats, hvarigenom ett så beskaffadt nödfall, som i nyss
anförda 12 § omförmäles, skulle enligt Waldenströms tydning hafva
uppstått. Först och främst vet lagen icke af några enskilda nattvardsgångar
i slutna sällskap eller föreningar, utan nattvardsgång medgifves med vissa
bestämda undantag, hvaraf, intet här varit för handen, endast
allmänneligen, d. v. s. för allmänheten eller församlingen i kyrkan. Vidare
framgår obestridligt af 1859 års författning, jämförd med § 12 i kyrkolagens
11 kapitel, att, äfven om annan präst för ändamålet sökes än den i
församlingen anställde, och där icke något af de medgifna undantagen
är för handen, förrättningen måste ske i kyrkan eller i församlingens
gemenskap och vara allmänneligen utlyst. Men däraf följer däremot
alls icke, såsom Waldenström antagit och vill söka göra gällande, att
kyrkan måste, när helst den för sådant ändamål begäres, upplåtas utan
vidare pröfning å den prästs sida, under hvars vård och ansvar kyrkans
begagnande är ställdt. En sådan pröfningsrätt måste finnas för god
ordnings vidmakthållande, och en på grund däraf meddelad vägran, hvilken
ju alltid kan öfverklagas, innebär ingalunda ett upphäfvande af 1859
års författning, ej heller gifver den något stöd för den lika falska
slutföljden, att samma författning i annat fall skulle vara skrifven för att
’lura folk’, hvilket synnerligen stötande uttryck Waldenström icke tvekat
att tillåta sig. En dylik vägran skapar således intet nödfall i lagens
mening utan endast från det laglösa godtyckets synpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
