Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETE FÖR RELIGIONS- OCH SAMVETSFRIHET. 1601
ty värr, icke sägas om detta senare. Nej, äfven de sista åren hafva
haft att uppvisa upprörande exempel därpå, att fullkomligt oförvitliga
personer blifvit dömda till böter samt, i brist på tillgångar, måst ingå i
fängelse blott fördenskull, att de hållit föredrag, som ’ansetts leda till
kyrklig söndring’.
Men icke nog därmed, att till följd af detta stadgande redbara och
plikttrogna medborgare kunna kastas i fängelse för det, som för dem är
en samvetssak; enligt samma stadgande åligger vederbörande kyrkoråd
ingen bevisningsskyldighet. Det behöfver blott ’anse’, att ett föredrag
leder — icke bevisa, att det har ledt, nej, endast anse, att det leder ■— till
kyrklig söndring etc. för att kunna för framtiden vid äfventyr af dryga
böter förbjuda den person, som hållit föredraget, att inom församlingens
område med andliga föredrag uppträda. På det borgerliga området kan
ingen dömas utan full bevisning; ingen kan dömas som tjuf eller dömas
förlustig rättigheten att idka handel eller annan rörelse inom en socken
därför, att han t. ex. af kommunalnämnden ’anses’ hafva tillägnat sig en
krona, som ej var hans, eller hafva bedragit en kund el. d. Nej, där
fordras ordentlig rannsakning och bevisning. Men på det kyrkliga
området kan en person ej blott för ett år utan för all framtid förbjudas
att med andliga föredrag i en socken uppträda, blott därför att
kyrkorådet ’anser’ ett af honom förut hållet föredrag hafva varit ägnadt att
förorsaka kyrklig söndring, och det utan att kyrkorådet behöfver hafva
hört det hållna föredraget eller behöfver uppgifva något skäl, hvarför det
så ’anser’, eller behöfver bevisa, att något skäl alls förefinnes. Lätteligen
låter det ock tänka sig, att ett kyrkoråd kan såsom kyrklig söndring
eller förakt för den allmänna gudstjänsten anse, att församlingsboar till
följd af en olämplig prästmans andelösa predikningar eller till följd af
hans otillbörliga lefverne — hvarpå, ty värr, icke exempel saknas —
underlåta att’ besöka kyrkan, medan de däremot ganska talrikt besöka
en begåfvad och gudfruktig lekmannapredikants enfaldiga men ofta på
ande och lif rika föredrag, hvaraf de anse sig erhålla den uppbyggelse,
som de behöfva. I sådant fall måste lekmannen till följd af det goda,
som finnes hos honom, lida såsom förorsakande ett ondt, hvilket prästen
genom sin andelöshet vållat. Det erfordras säkerligen icke natron
be-visning för oförnuftigheten och okristligheten af en sådan lag. Må den,
Som illa gjort, efter hållen rannsakning och på grund af förebragta bevis
ordentligen dömas, men må ingen genom en orimlig lag prisgifvas åt ett
kyrkoråds godtycke! Detta torde utan tvifvel vara rättvisa lika väl på
det kyrkliga som på det borgerliga området.
Under de senare åren hafva tvenne händelser förekommit, som
mer än tydligt visa, på hvilket ledsamt sätt det nu ifrågavarande stadgandet
kan begagnas. Ar 1876 utfärdades af Moheda församlings kyrkoråd
förbud för en lekmannapredikant att i församlingen vidare uppträda, och
det utan att samme predikant varit för kyrkorådet forekallad eller hörd.
Förbudet öfverklagades men stadfästes af Växjö domkapitel. Saken. gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
