Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2000 ÅTTIONDETREDJE KAPITLET.
förklarade gunstling. Han kunde spela, svärja, skåla
dryckesbröder till och var en kämpe i brottning. Det var ingen i
hemorten, som härvidlag kunde mäta sig med honom. Tidigt fick
han vänja sig vid arbete; han sysslade med sådant både i
hembygden och i Norge. Emellertid fortsatte han att speia vid
baltillställningar, och vid en af dessa hade han vid jultiden under
brottning i fyllan och villan betänkligt skadat en af sina bröder.
När spelmannen därefter kom till sans, utropade han: »Ack ve
mig! Lefver jag till nästa jul, aldrig skall någon finna mig
sådan mera.» Det började blifva nöd i hans själ, och han började
bedja, läsa Linderots postilla samt kämpa emot synden men fann
ingen kraft att motstå frestelserna. Då vaknade han till
besinning öfver syndens förfärliga makt och höll alldeles på att
förtvifla. Hans omgifning, som icke förstod saken utan trodde, att
kroppslig sjukdom tärde honom, sökte bringa honom däremot
svarande läkemedel. »Det blef en eld i mitt hjärta», säger han,
»och hela mitt inre var såsom eldflammor, som slogo mot hjärtat.
De mina koppade mig, åderläto mig flera gånger, gaf mig
ångbad och satte på mig spansk fluga för att bota mig, men intet
ville hjälpa». Man frågade då ett par präster till råds, men icke
heller dessa förstodo saken. Den ene af dem sade blott: »Du
får hoppas och tro, så går det snart öfver». Den fordom så glade
och karske spelmannen var nu som alldeles tillintetgjord, tänkte
hemska tankar och fann ingenstädes någon tröst för sitt hjärtas
kval. I sju veckor låg han i vånda och plågor, såsom vore han
halfdöd. Då kom en på Kristus troende kvinna och förde honom
med till brukspredikanten Sillen på Billingsfors, hvilken i Jesu
namn tillsade den nödställde hans synders förlåtelse. En outsäglig
frid tillströmmade då hans själ. »Det flöt», säger han, »såsom en
helande olja genom min inre människa, och i stället för
brännande sår i mitt hjärta fick jag erfara öfversvinnelig fröjd. Jag
kunde natten därpå icke sofva utan gick ut i det fria. Det var
då vår, skogen började lysa grön, och hela naturen liksom talade
till mig om Guds nåd». Dalson tog sedan till sig Kristus i ordet
och stadfästades därigenom i sanningen. »Jag var vid den tiden»,
säger han, »så glad och stark i Herren, att jag icke kunde sofva
mera än två à tre timmar på dygnet. Jag kände mig aldrig
trött, huru mycket jag än arbetade.» Det var 1865. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
