Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2070
ÅTTIONDETREDJE KAPITLET.
en kraftig påtryckning att allvarligare vinnlägga sig om Guds
ords rena predikan» och för kyrkan själf »ett medel till hennes
eget upplifvande».
Ehuru biskopen med mycket af det sagda gifvit lättjefulla
och förföljelselystna präster vapen i händerna emot den pågående
andliga rörelsens vänner samt otrogna och lastbara herdar hyende
under hufvudet, så uppträder han dock till slut med eftertrycklig
skärpa mot slika präster, dem han påbördar mycket af »det
sjukliga i vår tids andelif», och tillägger: »Jag har således talat om
denna förvillelse icke för att sätta eder i harnesk mot densamma»
utan för »att gifva en ny erinran till oss alla att noga akta på
vårt kall såsom ordets tjänare», på det att »de, som blifvit åt vår
omvårdnad anförtrodda, må varda ett folk Gudi till egendom,
det sig om goda gärningar benitar».
Biskop Millen är en framstående typ för den stora skara
af präster, hvilka väl inse det fullt berättigade i Kristi fria
vänners lif och bekännelse, trots afvikelsen från det gängse
tänkesättet, men som af sin kyrkliga ställning hindras att erkänna
detta. Sådana människor stå i andliga ting alltid mellan tvenne
eldar och måste därför för att skydda sin ställning till och med
i samvetsfrågor ömsom ge med sig och ömsom reservera sig.
Det är en mycket betänklig ställning denna: det är den
kyrklige slafvens brydsamma och pinsamma ställning. Millen ger ena
stunden full rätt åt de evangeliska lifsyttringarna inom stiftet
men är i nästa ögonblick färdig att stämpla desamma eller
åtminstone vissa yttringar af dem såsom villfarelse och
skenhelighet. Äfven i sin 15-årsberättelse för stiftet, grundad på
kontraktsprostarnes och öfriga kyrkoherdars uppgifter samt egna
iakttagelser, låter biskopen vid förut nämnda möte denna sin
dubbelhet framträda, en dubbelhet, som också med afseende på hans
ämbetsbröders uppgifter pinsamt sticker i ögonen. »Så måste vi»,
säger biskopen, »jämte många otrons och gudlöshetens yttringar,
som här och där ställas för våra ög*on, tillika erfara, att en
ande-lighet, som är behäftad med åtskilliga lyten, fått makt med många
människor, som hafva ett sken till gudaktighet men försaka dess
kraft, men att också uppriktig och allvarlig gudsfruktan
förefinnes, och att således ordets utsäde icke varit fruktlöst,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
