Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 ib
ÅTTIONDEFJÄRDE KAPITLET. .
kvinnas rop om andlig hjälp stod Miintzing emellertid alldeles
rådvill. Han hade väl kunskap om den andliga nyckelmakten,
men att bruka den förstod han icke. I sin villrådighet böjde
han nu — måhända för första gången — sina knän inför Gud och
suckade om nåd för den arma kvinnan. Det var ett upprörande
ögonblick. Och några dagar därefter kom kvinnan tillbaka men
nu icke nedtryckt och bedröfvad utan full af tröst och
frimodighet, sägande: »Ack, käre pastorn, Gud har gjort så stor
barmhärtighet med mig, att jag kan det ej omtala. Hjälp mig nu att
tacka honom, därför att han förlåtit mig alla mina synder!» Med
stapplande tunga gjorde pastorn, såsom kvinnan bad honom.
Men detta andliga underverk väckte Miintzing till -tro på Guds
ords sannfärdighet, och han yttrade därefter: »På Lerbäcks
predikstol har jag stått i flera år och hållit predikningar om Gud,
som jag själf icke trott på, och hotat med straff, under det jag
själf varit den skyldige. Men Gud har genom att inför mina
egna ögon benåda syndare kommit mig så nära inpå lifvet, att
jag aldrig mera kan tvifla på hans heliga namn.»
Men ännu var saken icke fullt klar. I herrskapet Miintzings
hem vistades tidtals en på timliga ägodelar fattig men på andliga
rik kvinna. Denna skulle genom Guds vilja öppna pastorns
ögon, så att han kunde se hvad Gud är och vill. Vid ett
bordsamtal yttrade denna med öfvertygelsens värma: »Vi måste dock
komma därhän, att vi kunna se Gud såsom vår käre fader.»
Dessa ord fastnade outplånligt i Miintzings själ. Efter ett par
dagars djup öfverläggning och bön inför Gud ljusnade det i
den bedjandes själ, och han kunde i salig förvissning säga till
Gud: »Käre fader!» Så hade den stora vändpunkten i hans
lif inträdt, och därmed hade af den forne Saulus blifvit en Paulus;
Kristi vänners begabbare hade blifvit deras beskyddare, deras
lärare och ledare i Herren. »Lik sin mästare kunde han med
sanningens vapen både sarga och läka, slå och hela, och ur sitt
hjärtas goda fatabur framlade han både nytt och gammalt», säger
en af hans minnestecknare. Trons och nitets eld glödde nu i
hans hjärta, och han blef från denna tid en välsignelserik
evangelisk predikare. »Han var i detta afseende såsom ett
vatten-digert moln, som å ena sidan med milda regnskurar uppfriskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
