Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222-1
ÅTTIONDEFEMTE KAPITLET.
rikt besökta. Allehanda galenskaper och vilda lögner om
villfarelse och svärmeri utspriddes för att skrämma folket för de
enskilda andaktsstunderna, och predikanten måste därför ofta
själf först skaffa sig lokal och sedan gå ut och inbjuda folket
till predikan. Men under tiden gick Herrens verk framåt, hus
och hjärtan öppnades för Guds ord så småningom, och folket
började mera själfmant besöka sammankomsterna.
I Sorunda voro de lokala förhållandena vid den tiden i
allmänhet bättre, ty där funnos rätt många s. k. nattstugor, som
kunde rymma hundratals åhörare. Ehuru fördomarna mot
lekmannaverksamheten, som sagdt, alltmera började vika, var dock
ogudaktigheten och råheten ännu mångenstädes mycket stor bland
befolkningen, och det hände därför ej sällan, att predikanterna
blefvo utsatta för sten- och smutskastning, då de färdades till
och från sammankomsterna. Detta var icke heller så underligt,
då prästerskapet och delvis äfven skollärarne voro fientligt
sinnade mot den andliga verksamheten och icke blygdes för att
uppträda störande vid bönestunderna. Såsom exempel därpå må
nämnas att, då den gamle predikanten Engzell på aftonen en
påskdag predikade i Sorunda, socknens klockare började högt
okväda honom midt under föredraget. Men Engzell, som varit
med om slika uppträden förr, förlorade icke fattningen utan
stannade i sin predikan och ropade: »Finns det vatten, så skynda
fort hit med det, ty här är någon, som mår illa». Man kom då
fram med ett glas vatten, och Engzell ropade: »Hvem var det,
som mådde så illa?» Men alla tego, äfven klockarefar, och
Engzell fortsatte därpå sin predikan.
De predikanter, som vid den tiden innehade
Fosterlandsstiftelsens kolportörsbetyg, voro enligt dem ålagda att besöka
prästerna i de socknar, dit de kommo, för att om möjligt träda
i förbindelse med dem vid sin verksamhet. Trogen denna
förpliktelse besökte Löfgren en dag • socknens vice pastor, men,
sorgligt att säga, den gången var han icke välkommen. Innan
Löfgren hann säga något, utropade pastorn: »Jag vet, hvem du
är!» Därpå sprang han i vildt raseri emot honom och kastade
ned honom utför husets trappa. Nedkommen på gården
öfver-föll han Löfgren å nyo samt ropade åt ett par af gårdens drängar
att komma honom till hjälp. Men då dessa nöjde sig med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
