Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I VÄSTERGÖTLAND. 2375
orten mest gängse syndavanorna var dryckenskapen förhärskande.
Så länge det var i öfverensstämmelse med landets lagar att idka
s. k. »husbehofsbränning», gjorde befolkningen bruk af denna
rättighet i den största utsträckning, och, sedan
husbehofsbränningen blef skattbelagd, idkades »smygbränning». Huru allmänt
denna brottsliga handtering var utbredd, kan man förstå däraf,
att en länstidning från år 1852 förtäljer, att kronobetjäningen
blott under ett enda år inom Norunga lagt beslag på icke mindre
än 18 brännvinsredskap. Det är klart, att under sådana
förhållanden, då nästan alla skogar i sig gömde »brännvinshötter»
och nära nog hvarje hem var ett utskänkningsställe,
dryckenskapen skulle erhålla en förfärande utsträckning, och man vet
därför icke heller om från denna tid mer än en enda yngling
inom Norunga, hvilken icke smakade rusdrycker.
Men när brännvinet gick in, gick vettet ut. Så t. ex.
hände sig så sent som år 1872, att, då kronobetjäningen vid ett
tillfälle infann sig för att göra beslag på olofliga
brännvinsredskap hos en af ortens mest inbitna smygbrännare, det föll några
till supgille i en närbelägen stuga församlade män och ynglingar
in att med smygbrännaren i spetsen öfva öppet våld emot
rättvisans handhafvare. Upprymda som de voro af de olycksbringande
starka dryckerna, var det deras fulla allvar att »tukta till
länsmannen». Försedda med påkar och bössor trängde de honom
hårdt in på lifvet. Men sedan den starke och modige
länsmannen gifvit en af upprorsmännen ett krafdgt slag med en
böss-kolf, stillades deras raseri något, och de beslöto nu att blott
återtaga brännvinsredskapen och så låta kronobetjäningen fara. Detta
äfventyr fick sitt sorgliga efterspel vid domstol. Men icke nog
med det. Länets höfding fann nödigt att för stäfjande af den
betänkliga upprorsandan i Norunga för en längre tid låta
inkvartera soldater därstädes.
Trots ett sådant bärsärkarlif voro norungaboarne mycket
kyrksamma. Sedan de inmundigat »kyrksupen», antingen i
hemmet eller på något ställe under vägen, infunno de sig mangrant
i kyrkan, där de med stor kraft och liflighet deltogo i
kyrkosången, hvarvid många gånger en täflan att utmärka sig spelade
hufvudrollen. Om de manliga kyrkobesökarne nöjde sig med
en eller två supar före »mässan», så kräfde dock de törstiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
